#MuslimBan - jag är inte Amanj

#MuslimBan.

1. Att inta ett rum.
I torsdags var jag på Stora journalistprisets prisutdelningen. Jag blev bjuden. Vet inte varför.
Bonniers konsthall. Ett par hundra mediechefer, prisade journalister,  ”medieprofiler” och så jag.
För mig ett väldigt ovanligt rum att befinna mig i, kunna föra mig i.

Min närvaro var nog ovanligt för en del andra i rummet också. 

- Aha... De släppt in dig i de fina rummen nu.
Sa en välkänd, högkompetent och faktiskt annars sympatisk mediechef till mig. Ja det var en vit medelålders man.
Kanske bara ett litet dåligt skämt
Men han hade rätt.
Yani.
Ovanligt rum för mig.

Kvällen efter var jag på föreställningen Muslim Ban på Dramatens lilla scen. I foajén satt hijabis i rad och väntade och vi skäggmän (inte hipstervarianten) droppade in.
Ovanligt rum. Eller ovanlig  publik för det rummet, Dramaten tänkte jag.
Och ovanligare blev det sen.
Yani.
För på scenen stod två unga män, Amanj Aziz och Carlito, ovanliga män för att vara Dramaten; de var rasifierade. Det i sig gjorde dem ovanliga i det rummet. De föreställde inte några offer eller förövare, inga extremister eller unga arga män, inga värstingar eller upploppsmakare.
Ovanligt.

2. Jag är inte Amanj
Två pappor.
Ena, Carlito en pappa som rappar om sitt barn, om den postkoloniala världen och om brun hud i vit värld.
Den andra, Amanj, talar om att vara en muslimsk förälder i en tid av islamofobi.
En rappande pappa.
En muslimsk pappa
Båda rasifierade.

Och jag tänkte där i salongens mörker att jag är som dem.
Jag är också pappa. Precis som dem.
Jag är väl medveten om vad det innebär att vara rasifierad. Och rasifierad pappa.  Precis som dem.
Jag tänker att jag är också muslim. Född i en muslimsk familj, som Amanj.
Och jag lever också  i en tid av islamofobi och känner av den.
Jag känner igen mig i deras erfarenheter. Jag är som dem tänker jag. Och ändå inte. Jag är inte dem.
Jag är äldre än dem. Inte vuxit upp i Sverige. Min erfarenhet av islam är mycket mer komplex. Jag är någon sorts sekulär muslim. Tänker inte uppfostra mitt barn som muslim.  Och jag är hälften så vass på postkolonial analys som dem.
Det jag ser på scenen är en sk Lecture performance. De representerar ingen annan än sig själva på scenen. De kan inte representera några andra och de säger sig inte heller vilja göra det heller.
De intar rummet i egenskap av sig själva och jag speglar mig i dem.

PS. Fick frågan:  vad är dn uppskattning om Amanj Aziz kopplingar till extremister?

Mitt svar: Har för mig att han en gång bjudit en talare som hade uttalat sig homofobiskt innan. sen har jag inte sett nåt citat av honom där han uttalar sig homofobiskt eller antisemitiskt.

Jag hade som publik att ta ställning den Amanj Aziz som var på scenen. Det där andra hörde inte riktigt till.

1987- vi ska skratta om det här om typ tio år. Jag räknar med att européerna lärt sig av historien och de inte kommer att låta rasister växa “

Mohammad var först bland oss vänner att smuggla ut sig från Iran. Han skickade sen smugglarna till oss. Vi återförenades i Istanbul. Han hamnade sen i Paris.
Så här skrev han 1987, trettio år sen från Paris.
 ”...
Jag säger det igen: Försök umgås med lokalbefolkningen. Undvik alla iranier. Undvik över huvud taget så gott du kan att prata persiska. Jag lyckas inte själv hålla mig till den regeln. Hur är det förresten där med fascistiska högerextrema partier? Du vet säkert att de vuxit sig starkt här. De fått  nära tretton procent av rösterna. Deras slogan är Frankrike åt fransmän. Kommunisterna är ner på tretton procent och socialisten på tjugosex. I år blir året då socialister förlorar. Just nu ser mörkt ut för alla här. Särskilt för oss utlänningar. Men jag hoppas att vi kan skratta om det här om typ tio år. Jag räknar med att européerna lärt sig av historien och de inte kommer att låta rasister växa  “
Mohammad, 1987 Paris.

Jag har Sverige i baksätet i min bil

Jag har Sverige i baksätet.
Bälten på.
Jag har Sverige i baksätet och det gör duckface i Snapchat och svimmar av skratt.
Sverige ska till Skärholmens galleria och gå på donken.
Jag kör 50 på 70 för Sverige ska kunna ta gruppselfie.
Höj! Höj skriker Sverige i kör när det blir Juju on da beat i radio
och bilen börjar gunga.
Sverige vinkar till bilen bredvid vid trafikstoppet och visar sin tandställning.
Sverige har en snittålder på tolv, en totalålder på trettiosex och ett tugg som mellan skratten glider lätt från svenska med exakt ordföljd och runda R till kass grammatik och vassa R.
Attaag!!
Sverige.
Sverige i baksätet rymmer i sig  Kurdistan, Dalarna, Vårberg, Tyskland, Iran, Azerbadjan.
Akta dig Sverige utanför bilfönstret. För Sverige i baksätet kommer att äta upp dig. Svär.

Sverige! Sverige!

Sverige!
Sverige!
Hör du dåligt? Sverige säger jag ju.
Svensk sommar, svensk vinbärssaft, svenskt lamm på grillen.
Hon är sju svenska år. Hon stormar ut från gården och grillen och sommarfesten.
Gömmer sig mellan huslängorna
för att slippa
slippa upprepa, svara, förklara.
Varifrån kommer du?
Egentligen?
Från början?
Dina föräldrar  då?
Kom igen!
Jag menar ditt hår…. Hon stormar ut.

Iran.
Iran svarar jag pappa. Jag kommer från Iran säger jag.
Hon ska snart fylla tretton.
-Du brukade svara Sverige. Tog strid för det.
Jag orkar inte svara och förklara. Jag säger Iran och de slutar fråga. Jag slipper.
-Eller?
Eller så kan jag säga:
Ge mig ditt glas:
Varför?
Så jag kan spotta i det. Då kan du gå och ta ett DNA-prov få ditt svar.
Hon gör Dab.
Jag gör Dab.
-Vad är du då? Är du inte svensk? Egentligen?
Nej pappa. Inte egentligen,,,.

Privilegiet att kunna försvara nazisters yttrandefrihet

Jag ser Janne Josefsson på tv försvara demokratin. 

Jag förstår faktiskt att det låter demokratiskt, nästan urdemokratiskt och nobelt att säga nazisterna har rätt att sprida sin avskyvärda ideologi, organisera sig krig den och marschera hotfullt på gatorna, att demokratin måste tåla. Och det är demokratiskt och nobelt. 

Men det är på något sätt ett privilegium att kunna tänka så, kunna låta bli ryckas med känslor och istället luta sig tillbaka mot principer. 

Det privilegiet är i princip förunnat  de av oss som inte är målet för nazisterna pga sin blotta existens, som inte har erfarenhet av deras hot bara för att de är judar muslimer eller hbtq-folk, de av oss som nazisterna inte uttalat att de vill förinta.

Övriga försöker vi undkomma nazister och rasister. 

Här ligger bödlar, offer, sexarbetare och martyrer - Snart asfalterad väg.

Den största och kanske äldsta begravningsplatsen i Tehran är döpt till  "Behesht-e Zahra", Zahras paradis. Faremeh Zahra var profeten Mohameds dotter. Det ligger en bit utanför Tehran. Över en miljon döda. De som hamnade där efter naturlig död, 70 000 enligt uppgift revolutionsmartyrer och över 200 000 krigsmartyrer. 

Det finns en avdelning som kallas avdelning 41. Där ligger lite speciell krets; de oönskade, allt från  en del av de politiska fångar, poeter, intellektuella och stadsgerillamedlemmar (kommunistiska och islamiska) som avrättades under Shahens tid till deras bödlar; shahens generaler och underrättelseofficer som avrättades vid revolutionen 1979 men också ministrar, höga tjänstemän, sexarbetare och andra kontrarevolutionärer" och "moraliskt korrupta" individer. 

Efter 79 när ny våg av massiva avrättningar kom hamnade många bahaier,  kommunister, socialister och islamiska marxister där. Detta vid sidan om andra hemliga begravningsplatser som är avsedda bara för "avfällingar" ; kommunister, socialister och islamiska marxister. Behest-e Zahra också har fyllts på lite med kroppar efter gröna rörelsen krossades för åtta år sedan.

Här vågar man knappt lägga en blomma på nån grav. Här är gravstenarna sönderslagna. 

Nu finns planer på att jämna den med marken, asfaltera, göra sig av med historien.

Varför väljer föräldrar bort Rinkebyskolan?

Jag läste om Rinkebyskolans fd rektor som i ett möte om hedersrelaterat våld sa 

– Jag har också haft många föräldrar som direkt har kommit till mig och sagt att de inte väljer skolan här för att de inte tror på de värderingar som de kallar svenska värderingar (enligt SVT). 

Det är sant att en del föräldrar i Rinkeby väljer bort Rinkebyskolan. Varje morgon kör skolbussar runt i Järva och plockar upp barn vars föräldrar valt en annan skola än den närmaste kommunala skolan. Det har det gjort länge i mer än tio år. Under tiden har några skolor i Järva avvecklats pga sjunkande elevantal, alltså elever som väljer stadsdelens kommunala skolor. Skolbussarna finns i Skärholmen också. Både de som plockar elever till andra skolor och de som skjutsar hit elever till Alla nationers fria skola i Vårberg.

Varför väljer de här föräldrarna bort kommunala skolan i grannskapet? 

Det mest uppenbara svaret är förstås Fria skolvalet. De gör det för de får göra det.  Det är hela tanken med fria skolvalet. Att föräldrar bestämmer vilken skola som är rätt för deras barn. 

De flesta väljer skolor med religiös profil. 

Men att säga att alla gör det för att de vill välja bort svenska värderingar är att förenkla verkligheten grovt för att inte tala om att det stigmatiserar föräldrarna i Rinkeby. Dessutom skyller man över de kommunala skolornas ansvar. 

1. En del väljer religösa skolor för att de är religösa och Fria skolvalet ger de rätten till det och de tror att det är bäst för deras barn. Barnperspektivet är inte det primära i Fria skolvalet. 

2. Många som väljer också bort kommunala skolorna i stadsdelen,ink Rinkebyskolan, gör det för att dessa skolor har år efter år misslyckas med att ge alla barn grundläggande utbildning och behörighet till gymnasium. Sanningen är att små religiösa skolor visar bättre betygsresultat. 

3. En del väljer bort förortsskolor för de upplever att skolan har för låga förväntningar på deras barn och de inte får uppmuntran och push. 

4. Många föräldrar med utländsk bakgrund från länder med  auktoritär pedagogik. De förväntar sig sådan av skolan. Ordning och reda. Katederundervisning. Det är mycket Björklund över dem i den frågan. 

5. Jag vet också att en del skolor i förorterna bjuder in föräldrarna med armbågen, särskilt föräldrarna med utländsk bakgrund, de ses som mindre vetande för att de bryter eller behöver tolk. 

Att förenkla och peka ut en grupp är lätt. Att se hela bilden, förstå och försöka lösa är jobbigare.

PK--debatt om mångfald. IGEN.

Ok Jag blev tillfrågad att vara med på PKs debatt om mångfald. 

Jag bad om betänketid. Min tveksamhet har jag förklarat förut: 

1. Debatten upplägg känns fel. Det borde handla om hur vi får till mångfald i journalistkåren. Inte om vi behöver mångfald eller vad är mångfald. 

2. Att en politisk ledarskribent är med i samtalet innebär att det kan bli en politisk diskussion om tex Identitetspolitik. Vilket jag är ointresserad av. Jag vill prata journalistik. 

3. Jag gör mig bäst i det skrivna ordet inte talande. 

Men efter att jag rådslagit med kloka människor så har jag tackat ja. PK vet mina invändningar som jag kommer ta upp där och vet att jag kommer att trycka på behovet lösningar. Dessutom svårt också att backa från ett samtal om ett ämne som man ordat om. 

Själv tänker jag ordna en debatt med rubriken:

Hur ska vi få till mångfald i journalistkåren? -Dags för handling. 

Känsligt att skoja om mångfald

Ja. Jag skriver inlägg om bristen på mångfald i medier särskilt hos publik service som har mångfald skrivet i uppdraget. Jag skriver det skämtsamt eftersom ibland orkar jag inte längre. 

Jag skrivit artiklar, debatterat, kommenterar det i nyheter,avhandlingar, kurslitteratur, ... och jag fortsätter det nu när jag själv jobbar på Publik Service också. 

Jag förstått att set är känsligt och kan upplevas illojal men jag kan inte annat. 

Helt enkelt för att problemet är  långt ifrån löst och det löses inte med smådutt här och där. 

När jag kritiserar SVT eller SR eller DN för bristen på etnisk mångfald betyder inte det jag underkänner de som jobbar där. När jag pratar om vita redaktioner är det ingen underkännande av deras personliga kompetenser. 

Det handlar inte om individer. Utan om struktur. Det handlar om de kompetenser och erfarenhet som inte finns där. Det handlar om icke-vita som inte är där. Det handlar inte för mig främst om representativitet och demokrati utan om journalistisk kvalité och legitimitet. 

Och jag tycker att vi ska kunna fortsätta prata om det, bråka om det och skoja om det så länge problemet finns. 

 Jag tänker fortsätta göra det i alla fall. Oavsett var jag själv i strukturen befinner jag mig.

De dör och det kommer nya kullar

De här unga männen som dödas med varandras händer i våra förorter, på sina egna barndomsgator. De sörjs förstås djupt av sina familjer och blir saknade av sina närmaste men för övrigt för Sverige verkar de vara obetydliga, umbärliga, en parentes. För de dör en efter en, som drabbade av epidemi och Sverige går vidare. Vi går vidare. Utan dem. 

Jag gjort journalistik nästan bara i de områden som drabbats skjutningarna. 

Många av de här killarna som nu söker varandras död var tonåringar då, åren som vi startade Södra Sidan(2006) och Norra Sidan (2010). Många av killarna har jag träffat, sagt bara hej, eller snackat djupare, några varit med i tidningen och pratat fritid, centrumhäng och skola. De är inte tonåringar nu. Någon har dödat. Några dött. Några var med jobbprojekt och fritidsprojekt som försvann. Jobbgaraget i Tensta är en sådan. Minst två av de som dött var i det nedlagda projektet. 

Suttit med föräldrar som år efter år varnat för detta. De har sett det komma. De har kunnat peka på konkreta nedskärningar som fått konkreta konsekvenser. Ibland dödlig. Lokala tjänstemän flaggat också. Inte alla. Men de av tjänstemän som höjt varningsflaggan tystats eller fått sluta.  

Det kanske låter cyniskt men för de killar som redan hamnat där är det för sent. Men det pågår en rekrytering till kriminalitet. De dör och det kommer nya kullar. De är just nu tonåringar. Det måste stoppas nu. Och då pratar jag inte polis.

När journalistiken blir fin och nästan exklusiv.

Jag tänker på två parallella saker som händer samtidigt. 

1. Jag tänker på hur de vikande annonsintäkterna för tidningar och kommersiell tv och radio börjar bli ett riktigt allvarligt demokratiproblem. Det handlar inte bara om att det blivit  färre reportrar, bantade eller nedlagda redaktioner och därmed mindre bevakning. Utan det som är kvar av deras journalistik formar sig och riktar sig till mindre och mer bemedlade samhällsgrupper, de som har råd att betala för journalistiken. De kommersiella medierna, särskilt tidningarna, gjort om sin "affärsmodell"; produkten anpassar sig och riktar sig till mindre och rikare grupp.  

Finansiering 70% annonser och 30% prenumeranter blivit 30-70. Vad som händer är att läsare ska finansiera större delen av kostnaderna. Då måste produkten, journalistiken anpassas därefter. 

Mindre men rikare publik. 

Den utvecklingen går snabbt. 

Aktieägarna vill ha lönsamhet. 

2. 

  Det finns en annan utveckling, nödvändig med tyvärr låångsam sådan som går åt andra håller.  Det handlar om publik service företagen och deras uppdrag och struktur. 

Medan andra smalnar sitt uppdrag och sin publik måste PS göra det motsatta. Vi måste bredda, nå fler, vara nära publiken, nå hela Sverige och göra journalistik som engagerar och berör fler. Det handlar om att leva upp till uppdraget:  Allmänhetens radio och tv. 

För att kunna göra det måste PS utveckla metoder och strukturer som möjliggör det och viktigaste av allt se till att PS-kåren, de anställda återspeglar hela Sverige när det gäller erfarenheter, perspektiv och referenser. 

Och den förstnämnda utvecklingen med kommersiella medieföretag som erbjuder journalistik till mindre och rikare grupper göra att det blir ännu viktigare att publik service rappar på och leva upp till sitt uppdrag.

Tre vanliga missuppfattningar hos journalister om journalistik

1. Att journalistiken går ut på att "ge folk va de vill höra". Ofta med folk menas Twitter.

2. Att journalistiken måste följa/spegla det rådande allmänna opinionsläget. Saklighet och objektivitet kommer i andra hand.

3. Att journalistikens uppgift är att låta alla parter komma till tals lika mycket. Fakta och att sätta i sammanhang sekundärt.

Finns fler.

Där var en röst som jag som journalist gladeligen ignorerar.

I söndags stod jag öga mot öga med en av de nu omtalade förbisedda, tystade och  ignorerade rösterna. En av de där rösterna som den berömda kollektiva journalistiska mörkläggningen av "problemen med invandring" tystade ner. 

Jag stod utanför SRs husbil på Spånga IP. 

Inga kravallstaket eller sånt som vissa andra medier på plats. Vi var där för att prata med boende och andra besökare. Kids kom förbi, hela familjer stod och pratade om skola, jobb och trygghet.  En del ville bara chilla. 

Sen kom han fram. Nästan från ingenstans. Han stod där plötsligt. En medelålders vanlig man. 

Han ville prata om sin oro för samhällsutvecklingen. 

Gott. Kör tänker jag. Det är därför jag är här. För att prata med besökarna. 

Först pratar han i väldigt allmänna ordalag. Jag lyssnar, nickar, ställer frågor, vill veta mer. Han börjar känna sig bekväm. Han utvecklar sina resonemang. Han säger att ett samhälle med stora kulturella olikheter mellan grupper är nästan dömd att misslyckad. 

-Nja... hur menar du? Varför? 

Han fortsätter. 

Jag börjar ana var han är på väg. 

Ok Rouzbeh. Skärp dig nu, tänker jag. Här har du en av de rösterna som du och dina kollegor ignorerat och tystat under alla år. De med knutna näven i byxfickorna. 

Lyssna på honom. Du har chansen göra bot åt hela kårens vägnar. 

- Och så har vi de judiska bankirerna som styr världsekonomin...

- va sa du?

- De bankerna vinner på att det blivit blandade korgar i våra länder. 

-!?!

Lyssna Rouzbeh. Vi måste lyssna. 

- Judarna ekonomiska .,..  

- Det är ju antisemitisk det du säger!!

- Inte alls. Jag pratar ekonomi. 

-Hur?

-Tex andra världskriget. Hitler reagerade mot ordningen. Du vet väl att han var fattig. 

-Va??!

Fakk lyssna. 

Jag avbröt det hela och bad honom avlägsna sig. 

- Typisk ni journalister. Ni vill inte höra sanningen. 

Jag bad honom dra. Det ingår tom i mitt PS-uppdrag att ta ställning mot rasism och antisemitism. 

Där var en röst som jag gladeligen ignorerar.

Hipsters kärlek till "Förortsvåld"

Hur viktig det är med en lagom dos av "Förortsvåld" och "Förortskriminella" i medelklassen populärkultur och underhållning. 

Jag antar att det är bra sätt att definiera och älska sig själv genom göra de andra till något sv annan natur. 

En ängslighet hos journalister som vi inte pratar om.

Tänker på en sak...

Den ängslighet som en del journalister känner, den ängslighet som vi inte pratar om. 

Kårens profiler pratar gärna om en annan sorts ängslighet, en ofta självupplevd, odefinierbar (vad?) ängslighet att prata om "problemen med invandring", ängslighet att bli ifrågasatt när det gäller formuleringar och perspektiv. 

Men det finns en annan ängslighet i journalistkåren som det sällan pratas om. 

Nämligen den ängslighet och ibland rädsla som uppstår när det publiceras ett jobb om tex hur ensamkommande mår eller kort inslag om mat vid ramadan eller om gatubarn eller nästan vad som helst nästan som rasifierade är med. Den våg av hat och ursinne som öses ut i sociala medier vid publiceringen och får en tänka: orkar jag? Orkar vi? Ska vi låta bli publicera på sociala medier nästa gång? 

Vad händer med journalistiken då?

1.

Det finns en blomstermarknad utanför Tehran som är lite svårt att hitta till.  

Utanför den kastade en gång en ung kvinna sig under en lastbil. 

Det berättats att det var mitt på dagen.

Marknaden ligger vid en hårt trafikerad motorväg som korsar ökenlandskapet mellan Tehran och den heliga staden Mashhad. 

Lastbilar med både säsongsarbetare, matsäckar och smuggelvaror, förortsbussar, fullastade personbilar med nådesugna pilgrimer. Ett ständigt dån. 

Hon slet sig plötsligt loss från sitt följe och sprang ut på motorvägen. Det berättats. 

Blomstermarknaden är omgärdad av en låg tegelmur med två grindar; en för lastbilar och en för folk till fots. Torrt, kargt, dammigt. 

- Där utanför blomstermarknaden. Där ska vi ses, måste hon sagt till de. 

Där brukar vi köpa påskliljor och orkidéer. Där inne i tältarnas skugga ligger blommorna i enorma klasar, fuktiga och fräscha. 

Där utanför bakom muren stod de, hon och männen och väntade. Hon med sin sargade kropp insvept i en chador.   De med vakande öga. 

Påskliljor till henne. Orkidéer till alla. Ibland en påse små färgade grus. Röda. Jag prutar inte fast man förväntas.

...

Hur hanterar tv bilder på döda kroppar?

Funderar ni också? 

Idlib, Stockholm, Alexandria. 

Vet att fler än jag funderar kring hur TV, särskilt Public service,  hanterar bilder på döda kroppar, om ribban för hur hemska bilder som kan visas sänkts, men kanske inte för alla? Utan vissa? 

Principen närhet? Ju längre bort desto mer tillåtet att visa? Små döda kroppar i Idlib ok att visa. Inte ok nära i Europa. I Stockholm? 

Principen hudfärg och igenkänning? Ju mörkare... ? 

Sen förstår jag dilemmat: för att stoppa grymhetens måste vi först se det, i bild också. 

Jag har inga svar. Har ni funderat?

Vi är alla gjorda av våra och andras livsberättelser. Vi hör ihop.

Vi är alla gjorda av våra och andras livsberättelser. De är med oss hela tiden. Men idag satt jag plötsligt vid ett bord med flera tunga berättelser som man kunde nästan ta på. De fyllde rummet yani. Man kunde läsa av det i ögonen på de som bar på dem, de vid bordet. I deras rörelser, sätt att vara, i deras andetag nästan. Och man kunde fysiskt ta på spåren av deras berättelser. På riktigt. 

För där satt Hassan Zatara, lasermannens sista offer i sin rullstol. Han stundom sken som solen, delade ut luftpussar och pressade fram en sång ur strupen som lasermannen försökte tysta. I nästa sekund bet han ihop hårt och rätade ut finger efter finger på högerhanden med den vänstra för att bli av med fen ständiga krampen.

Bredvid honom satt en hälften så gammal man. Också han på rullstol. Med spår av ett liv som han lämnat bakom sig, minnen och sår av bröder som han förlorat i våldsamt död och en våldsam bilkrock som tvingat honom sitta för alltid. 

Mittemot Hassan satt sonen Mustafa som bär både på pappans livsberättelse och kropp, som är hans tolk och länk till andra, och på sin egen svåra. 

Och jag kände att alla de här berättelserna går i varandra och i min. Vi hör ihop. 

Vi skrattade mycket idag och lovade att ses oftare och snart.

Mina fem journalisttips för att få folk att ställa upp på intervju

Jag har trick för att som journalist få folk att vilja öppna sig, vara med i artikel, radio eller lämna tips. Ärliga trick. Funkar inte alltid. Men tillräckligt ofta. 

1. Lyssna. Folk vill bli lyssnade på. Låt dem ta plats och tid. 

2. Visa intresse. Vi borde vara intresserade och nyfikna på riktigt. Vi har ändå valt att vara journalister. 

3. Hämta inte bara citat. Folk är smarta. De fattar och backar. 

4. Behandla dem inte som intervjuoffer utan som tänkade individer. 

5. Fortsätt samtalet efter intervjun. Fråga vardagssaker, va de ska göra sen (hämta barn? Vilken skola? Bea skola?...) Då kan få syn på fler nyheter/ämnen. 

Är säkert självklara tips för många. Och finns fler bättre tips.

Går det att vara för religionsfrihet om man själv flytt religiöst förtryck? (Eller varför är så många svensk-iranier mot religionsfrihet i Sverige?)

1982 skenavrättades jag i islams namn. 

Jag var sjutton år. Jag hade några timmar tidigare samma kväll hämtats av säkerhetsstyrkor som stormat vårt hem och vänt upp och ner på allt. Nu stod  jag med ögonbindel och bundna händer mot en vägg i en arrestlokal någonstans i Tehran. Min far och min syster som hade arresterats samtidigt befann sig någonstans i samma lokal gissade jag.

Jag fått veta att jag är islams fiende och som sådan ska jag avrättas. Jag skakar i hela kroppen och kan inte hejda mina tårar. Jag hör någon skandera "Allahu akbar" och sen hör jag två skott. Tystnad.

Jag hör vakterna garva. Det var bara en del av processen att sätta skräck i mig, fången, och få mig att bryta ihop.

Jag är inte ensam om den erfarenheten.  

Många av oss svensk-iranier som är födda i Iran bär med oss liknande erfarenheter från tiden innan migrationen till Sverige. 

Islam har alltid, sedan den kom till Iran varit en viktig del sv landets politiska och kulturella historia. Men den hade i huvudsak hållit sig på sin egen planhalva, i sär från staten. Religion var tänkt som en privat relation mellan individen och Gud. 

De av oss som är födda innan revolutionen 1979 har varit med om den tid då religionen hade en väldigt begränsad roll i det offentliga. Islam har alltid, 

Revolutionen 1979 innebar ett nödvändigt och definitivt slut för en era med femtio år av tyranni med monarken Pahlavi. Men det innebar också att staten och religionen gick samman och därmed övergång till annan sorts tyranni, ett med islamiska förtecken.

Ett tyranni som hade kvinnor som sin första måltavla. Redan någon månad efter revolutionen blev hijab obligatorisk för alla kvinnor. Kvinnor som hade ledande positioner inom rättsväsendet, universitet, högskolor och offentliga institutioner sparkades eller förtidspensionerades. 

Familjelagstiftning förändrades på de punkter kvinnor hade vunnit mark. 

Oppositionella och dissidenter stämplades som kontrarevolutionärer och guds fiende.

Judar och bahaier trakasserades, blev av med sina tillgångar och arbeten. Många avrättades. 

Allt skedde i islams namn. 

Vi svensk-iranier bär med oss de erfarenheterna, de såren. De är en viktig del av oss. Det är vad exilen många gånge innebär; att en bär med oss skärvor av vårt tidigare liv in i det nya. 

Frågan är vad vi gör av de erfarenheterna. De flesta av oss gjort det som alla exilmänniskor gör; vi har blickat framåt. Vi har överlevt, flytt och startat ett nytt liv från grunden. Vi haft fullt upp med att landa, bygga, slå rötter. Vi lagt det som hänt bakom oss, täckt över våra sår och blickat framåt. Men våra erfarenheter innan exil finns i våra blickar.  Vi har inte bearbetat de upplevelser som vi haft. Vi minnts, sörjt och längtat men vi har knappt lärt oss av våra tidigare erfarenheter. 

Många av oss exiliranier i Sverige uttrycker öppet en stark misstänksamhet mot troende muslimer i våra lokalsamhällen. En del till och med med stolthet kallar sig islamofober. 

Jag sett vad islam är kapabel till. Då är det bara logiskt att vara rädd för islam. 

Det är också lätt att hitta exiliranier bland motståndare till moskébygge i Sverige. 

Förbjud moskéerna! För därifrån sprider de sina läror. 

Vi har all anledning att vilja behålla det sekulära Sverige och hålla religionen och det politiska systemet i sär. Men våra erfarenheter av politisk islam i Iran får inte göra oss inskränkta och fördomsfulla och absolut inte islamofobiska. Vi har flytt religiösa tvånget för att kunna göra egna fria val i vårt liv men vi tänka oss nu att begränsa andras religionsfrihet?

Våra erfarenheter får inte bli ett hämmande filter som får oss att leva med ständig  misstänksamhet och fördomar mot andra. 

Exilen borde göra oss rikare som människor.