söndag 23 april 2017

1.


Det finns en blomstermarknad utanför Tehran som är lite svårt att hitta till.  
Utanför den kastade en gång en ung kvinna sig under en lastbil. 
Det berättats att det var mitt på dagen.

Marknaden ligger vid en hårt trafikerad motorväg som korsar ökenlandskapet mellan Tehran och den heliga staden Mashhad. 
Lastbilar med både säsongsarbetare, matsäckar och smuggelvaror, förortsbussar, fullastade personbilar med nådesugna pilgrimer. Ett ständigt dån. 
Hon slet sig plötsligt loss från sitt följe och sprang ut på motorvägen. Det berättats. 

Blomstermarknaden är omgärdad av en låg tegelmur med två grindar; en för lastbilar och en för folk till fots. Torrt, kargt, dammigt. 
- Där utanför blomstermarknaden. Där ska vi ses, måste hon sagt till de. 

Där brukar vi köpa påskliljor och orkidéer. Där inne i tältarnas skugga ligger blommorna i enorma klasar, fuktiga och fräscha. 
Där utanför bakom muren stod de, hon och männen och väntade. Hon med sin sargade kropp insvept i en chador.   De med vakande öga. 

Påskliljor till henne. Orkidéer till alla. Ibland en påse små färgade grus. Röda. Jag prutar inte fast man förväntas.
...

söndag 9 april 2017

Hur hanterar tv bilder på döda kroppar?

Funderar ni också? 
Idlib, Stockholm, Alexandria. 
Vet att fler än jag funderar kring hur TV, särskilt Public service,  hanterar bilder på döda kroppar, om ribban för hur hemska bilder som kan visas sänkts, men kanske inte för alla? Utan vissa? 
Principen närhet? Ju längre bort desto mer tillåtet att visa? Små döda kroppar i Idlib ok att visa. Inte ok nära i Europa. I Stockholm? 
Principen hudfärg och igenkänning? Ju mörkare... ? 
Sen förstår jag dilemmat: för att stoppa grymhetens måste vi först se det, i bild också. 

Jag har inga svar. Har ni funderat?