Detta är en av åtta essäer om journalistik om migration. Du hittar alla åtta här!

 

”Flykting- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt visat vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle.”

Janne Josefsson, SVT. Uppdrag Granskning. 2008

 

Det pågår en förflyttning av positionerna i svensk journalistik när det gäller invandring och migration. En kollektiv förflyttning. Ett sorts långsamt paradigmskifte.

Och det startades inte igår. Jag återkommer till det.

***

Hösten 2006 fick Sverigedemokraterna över sju procent av rösterna i Sätra i sydvästra Stockholm. Sätra byggdes under miljonprogramåren med en genomtänkt stadsplanering för att få till en socioekonomisk blandning av boende: flerfamiljshus runt tunnelbanestationen, lite längre bort radhus och kedjehus och villor närmast vattnet.

Valresultatet i Sätra kom lite som en chock för mig som bor två tunnelbanestationer bort. Just det året, 2006, hade jag bara några månader tidigare varit med och startat lokaltidningen Södra Sidan i stadsdelen. Vi hade som ett uttalat mål att ge hela bilden av vårt utgivningsområde, både det negativa och det positiva, och engagera de boende i lokalt offentligt samtal kring viktiga och svåra områdesfrågor.

Beslutet var enkelt: Vi måste ut och prata med folk, höra hur de resonerar kring valresultatet och vi måste låta dem som röstat på Sverigedemokraterna komma till tals.

Vi träffade många, både de som var arga och ledsna över SD:s framgångar och inte förstod hur deras grannar kunde rösta på ett rasistiskt parti och de som hade röstat på partiet och delade med sig av hur de hade resonerat innan de röstat.

Bland andra träffade vi en äldre dam som bodde i en radhuslänga bortom flerfamiljshusen närmast centrum. Hon ogillade hur grannskapet hade förändrats.

– Invandrarna. De vet inte hur man ska bete sig i ett radhusområde och de pratar inte ens svenska.

Hon berättade också om sin rädsla att på kvällarna gå till centrum på grund av ”invandrarungdomar”.

Vi lyssnade, antecknade och ställde raka enkla frågor. Vi frågade den äldre damen varför hon var rädd för ungdomarna, om det hade hänt något. Och om hennes nya grannar.

Vi pratade också om hennes livssituation. Vi ville komma bortom SD-frågan. Vi vill föra ett samtal om det som fått henne att rösta på SD.

Hon och hennes man hade bott i huset sedan 1973 då husen byggdes. Hon hade känt alla sina grannar under alla år. Samma bekanta ansikten som hade flyttat dit som unga familjer i princip samtidigt. Man umgicks visserligen inte så mycket. Men man visste vem som bodde var och jobbade med vad och man åt korv och drack kaffe två gånger om året vid gemensam gårdsstädning.

Det var inte samma sak längre, tyckte hon. Allt hade förändrats. De gamla grannarna gick bort en efter en eller flyttade till servicehus. I stället dök det upp nya ansikten, barnfamiljer som tog över husen. Många pratade inte svenska. De tysta lummiga gemensamma gårdarna förvandlades till lekparker med högljudda springande barn. De nya grannarna missskötte häcken. De dök inte upp på gårdsstädningen och samfällighetsföreningen höll på att dö ut. Vissa av nykomlingarna byggde till och med stora altaner utan att be om lov eller prata med grannen. Så där gör man inte i Sverige, tyckte den äldre damen.

Hon berättade också om sin man som gått bort för något år sedan och den omställning i livet det inneburit för henne.

När hon tänkte efter kom hon på att hon aldrig hade utsatts för brott där hon bodde. Men känslan av otrygghet gnagde henne ändå. Nu när hennes man var borta kändes det inte lika tryggt. Nu kände hon inte sina grannar, visste inte vilka de var. Och varför hängde alltid ett gäng unga killar i centrum? Var de farliga? Det visste hon förstås inte sa hon. Men hon hade läst i tidningarna om invandrargäng som rånade pensionärer. Förr brukade hon alltid gå ner till centrum med sin man. Nu lät hon helst bli det.

Det blev ett uppslag med några Sätrabor. Hälften hade röstat på SD. De pratade om valet men också hur det är att bo i Sätra, om grannsämja, trygghet, jobb, trångboddhet, behovet av möten. Vi lät inte rasism och hat hitta in på tidningens sidor men vi värjde inte heller för svåra frågor, de frågor som fått kvinnan i Sätra att rösta på SD.

Vi tog inga hänsyn till vilka politiska partier som eventuellt skulle kunna gynnas eller missgynnas av vår journalistik. De var inte våra uppdragsgivare. Det var däremot Sätraborna och andra i stadsdelen. Vi gjorde reportage om arbetslösheten bland unga, om gängkriminalitet, om föräldrainitiativ för läxhjälp, om hedersrelaterat våld, om lokala fotbollsklubben, om mansdominansen i offentliga rum.

Vi var en liten redaktion med minimala resurser.

Men vi ville ge hela bilden. Vi var inte ängsliga.

***

Men med jämna mellanrum har andra journalister, många på stora redaktioner, gett uttryck för en upplevd ängslighet inför frågor som har med invandring och segregation att göra.

”Jag tycker rakt av att journalistiken ska sträva efter att inte spä på främlingsfientlighet och det är uppenbart att vi ofta faktiskt går runt katten kring het gröt när vi kommer till så kallad förortsproblematik.”

DN-journalisten Ulrika By, 2013, intervju Timbro.

 

En ängslighet som i förlängningen skulle innebära att journalister ryggar tillbaka inför sitt uppdrag. De undviker att rapportera om det de uppfattar som problem med invandring och migration. De censurerar sig själva. De mörklägger. Förklaringarna kan låta ungefär så här:

  • Man vill inte stigmatisera en redan utsatt grupp.
  • Vill inte bidra till ökad spänning mellan majoritetsbefolkningen och minoriteterna.
  • Man vill inte spela rasisterna i händerna.
  • Eller ännu värre; själv kallas för rasist.

***

Nu lägger vi om kurs:

”Bråk på asylboende – kvinna kastade tallrik på man.”

Rubrik från P4 Gävleborgs webbsida, 4 januari

Om vi tidigare misslyckats med att rapportera problemen med invandring kan vi nu rätta till det. Den tidigare upplevda självcensuren och mörkläggningen riskerar nu att övergå till en fixering och överrapportering när det gäller till exempel flyktingboenden. Tolkningen av det grundläggande begreppet allmänintresse utvidgas. Nu blir nästan varje kastad tallrik, varje handgemäng i flyktingboenden av allmänintresse och måste rapporteras.

De grundläggande journalistiska principerna slarvas det med. När en anonym polis pekar ut ensamkommande flyktingbarn och gatubarn i centrala Stockholm som hot mot allmänheten frågar inte redaktionerna efter underlag, fakta. Det räcker med en anonym polis som källa när det gäller flyktingbarn.

Den tidigare heliga opartiskheten i frågor som är ämne för politisk debatt och olika partiers ställningstaganden försvinner samtidigt som ängsligheten.

”Vi har varit usla på att skildra migrationen så som det är, nämligen att det är en målkonflikt mellan att satsa mer på skolan eller äldrevården eller att vara Europas mest generösa land för migration.”

Jörgen Huitfeldt, Sveriges Radio, i en debatt hos Publicistklubben i början av året

Paradigmskiftet pågår för fullt.

***

I forskningen finns det inget som stödjer tesen om mörkläggning och censur av invandringsfrågor. (Fotnot 1) De flesta studier som finns kring hur medier bevakar invandring pekar på det motsatta; att människor med utländsk bakgrund ofta skildras som problem eller hot och förknippas med kriminalitet. Etniska minoriteter beskrivs stereotypt och kommer till tals i mycket mindre utsträckning än andra.

Det är för mig svårt att få ihop det här med självcensur och mörkläggning. Undantaget må vara frågan om hedersrelaterat våld. Den frågan har vi inte bevakat tillräckligt.

Kvar blir den känsla av ängslighet som många ändå vittnar om. Vad beror det på då?

2022 kommer var fjärde stockholmare i länet att vara född utomlands. Var tredje stockholmare kommer då att ha utländsk bakgrund. Den påtagliga segregationen i landets stora städer har gjort att de flesta med utländsk bakgrund bor i städernas socioekonomiskt svaga förorter.

Journalistkåren däremot är fortfarande en homogen grupp vita, etniska svenskar med akademikerbakgrund och de flesta bor inte i ovannämnda förorter.

I Stockholm till exempel har det alltid varit ett gap mellan de som gör journalistik och de som bor här och det gapet har bara vidgats. Det i sin tur innebär ett gap mellan journalisternas verklighet och den verklighet som i det här fallet stockholmarna bor i.

De skilda verkligheterna, de nya frågeställningarna skapar ängslighet. Frågorna ter sig svåra, känsliga. Det som är en angelägen viktig fråga att göra journalistik om blir en ”het gröt” som man aktar sig för.

Journalisterna kommer på besök, träffar tjänstemän och polis som ger sin bild och formulerar problemen. De allra ”duktigaste” av oss journalister hänger ett par timmar utanför kiosken och pratar med de stökigaste killarna för att hämta ”röster från verkligheten.” Rapporteringen blir entydig och långt ifrån publiken.

Kårens homogena sammansättning är en belastning. Journalisternas och medborgarnas skilda verkligheter är ett problem. De gamla bekväma journalistiska metoderna räcker inte. Det är det som skapar ängslighet. Hos mig också.

Därför behövs det ett annat skifte. Ett som på allvar förändrar journalistkårens homogenitet, tar journalistiken närmare medborgarna och låter deras frågor sätta agendan för journalistiken.

Rouzbeh Djalaie

Rouzbeh Djalaie är agendaproducent på P4 Stockholm och P5 STHLM. Han har tidigare grundat tidningarna Södra sidan och Norra sidan.

Fotnoter:

1) Det finns studier som visar att Sverigedemokraterna inte granskas som alla andra partier men det är inte samma sak att invandringsfrågan har mörklagts.