Jag vill inte släppa in paniken. Efter Beirut. Innan Paris.

Jag blev riktigt rädd i ett par sekunder i fredags.
Det här var några timmar innan attacken i Paris och nästan ett dygn efter terrorattacken i Beirut.
Jag skulle handla mat i Skärholmen. Jag parkerar bilen och går mellan alla parkerade bilar mot butiken. I ögonvrån ser jag en snubbe bakom ratten i en parkerad bil. Han har långt skägg och svarta ögon. Han rör sig inte. Han håller hårt i ratten, litar sig fram och stirrar ut genom rutan.
Jag stannar inte. Jag går hela tiden och allt det där (tror mig) registrera under ett par sekunder.
Jag blir rädd.
Terrorist tänkte jag. Explosion. Bomb. Jihadist. Daesh. Blod. Krig....
Hur stor kommer explosionen bli? Kommer jag dö? Tur att min dotter inte är med. Varför vill han spränga oss? Ska jag springa? Ringa polisen?..
Jag fick panik måste jag erkänna. Ett par sekunder. Sen glömde jag det.
Sen när jag stod i kassakön började jag tänka.
Varför tänkte jag så? Vad visste jag om honom? Varför tänkte jag terrorist? Min inre bild av en terrorist? Skäggig med svarta ögon? Med andra ord en som liknade mig själv?
Han kanske satt där och väntade på nån? Sina barn? Han kanske var trött? Utbränd? Ledsen? Han kanske förlorare kära i attacken i Beirut?

Varför misstänkte jag en helt främmande människa för att vara en terrorist?
Och tänk om jag stått kvar, om jag låtit sekunderna bli minuter. Tänk om jag handlar efter mina tankar, min rädsla.
Ja. Det är ett av målen som terroristerna har.
Och de lyckas. Min rädsla tog bara ett par sekunder. Men jag märker att en del släppt in rädslan i sig och börjat tänka och agera efter det.
Misstänksamhet mot muslimer. Mot flyktingar från Syrien.
Och anklagelser mot alla som slår undan paniken.

(Och vissa tidningars ledarskribenter hejdar inte rädslan. Utan eldar på. )

Vi ville veta. Vi ville vara förberedda

- Ni får helst inte ringa oss efter klockan nio på kvällen. Och ni får absolut inte knacka på vår dörr då. Inga spontana besök tack. Inte på ett bra tag i alla fall.

Det var mina föräldrars tydliga instruktioner till familj, vänner och släkt.
Vårt hus hade för några månader sedan blivit stormat av gardisterna en vanlig kväll. Tung beväpnade män som trampade runt i alla rum med sina smutsiga stövlar, vände upp och ner på allt, samlade oss alla i hallen, knuffade, skrek och satte skräck i oss. Vi ville vara förberedda om det skulle hända igen. Inte bli överraskade, Vi ville veta.
Mammas instruktioner gick ut till alla veckan efter att vi, jag och min syster, hade släppts från arresten.
Vi släpptes samtidigt utan någon förvarning eller att våra föräldrar informerats. Plötsligt stod vi utanför arrestlokalens portar i det som en gång var en soldatkasern. Samma kasern som för övrigt jag för bara tre år sedan, som trettonårig, varit med och befriat.
Vi hade svårt att på riktigt förstå att vi hade släppts. men det var inte det viktigaste. vi tänkte inte ägna oss någon tid åt frågan utan vi skyndade oss hem på halvsprång. Kasernen låg bara ett par kvarter hemifrån. Vi var fortfarande hemma.

Vår gata var smal. Pappas bil stod för det mesta parkerad på andra sidan gatan och då kunde bara en bil passera precis utanför fönstret med små marginaler mot husväggen och vår port.
Och bilarna som passerade vårt fönster blev färre ju mörkare på kvällen det blev. Och i takt med att mörkret föll blev vi alla i huset tystare, lite långsammare och mycket ängsligare. Så fort en bil närmade sig huset stannade alla till och spetsade till öronen.
Stannar bilen? Eller fortsätter den? Låter den som en vanlig liten personbil eller en sån där stor Toyota som gardinerna brukat ha?
Jag brukade blicks mot innergården och väga;
Ska jag ta sats och kliva på muren? Är det nu jag ska rymma? Eller är det kanske ingen fara? Bara en vanlig bil som saktat ner lite.
Allt blev slow motion för trettio sekunder, trettio tunga ångestfyllda sekunder,  tills ljudet av bilen tonade bort,  Och det hände flera gånger under samma kväll.
Nästan hela det året efter att vi släppts levde vi med andan i halsen, bredd fast egentligen inte bredd att gardisterna skulle storma huset. Bredd att hoppa över muren till grannen och gömma sig hos vänner. Bredd att ha färdiga svar, inga fel böcker eller tidningar i huset.
På ett sätt var de kvällarna och ångesten svårare att uthärda kanske än när man satt inne.
Men månadens gick och det hände inget. Inga gardistbilar stannade sina bilar utanför fönstret. Ingen stormning.
Livet började övergå till det normala igen med allt det hör till. Vi slappnade av. Vi levde. Vi släppte in folk som knackade sent på dörren. Folk som vi kände.
Då hände det. Vårt hem stormades av gardisterna igen.

Debatt mellan Åkesson och Rosling? Dålig idé!

Varför jag inte gillar tanken om debatt mellan Rosling och Åkesson.  

Lite tankar mellan diska och städa. 

Så här:

Jag gillar Rosling. Jag gillar hans kunnande, entusiasm och pedagogiska förhållningssätt. 

Och jag gillar samtal och debatter som är kunskapsbaserade. 

90 procent av diskussionerna kring "förorten" lider av brist på kunskap. 

Men...

Debatt mellan vetenskapsmannen Rosling och politikern Åkesson? Om vad? Migration? Bra med invandring eller inte? Volymer? 

Rosling är som sagt vetenskapsman. Han ska självklart bidra med sin genialitet. 

Men jag tyckt inte att diskussionen om flyktingar och asylrätten handlar om vetenskap, siffror osv. 

Det handlar främst om mänskliga rättigheter, Sveriges åtaganden som medlem i FN och vi svenskars kollektiva ansvar. 

Det är inget som kan lämpas över till en vetenskapsman hur genialisk och sympatisk än han är. 

Tänk om vetenskapen/Rosling kommer fram till att migration är dålig för Sverige?!

Ska vi få säga: Sorry Alan. Roslings siffror visar att det inte är nån bra idé att du kommer hit? 

Sen gillar inte det heller själva iden med nån sorts gladiatorkamps-liknande debatt. 

Vår hjälte Rosling avgör?

.

10 eller 7 punkter att tänka på som journo

10 punkter att som journalist tänka på...

1. Hänga runt grillkiosk i en förort må verka creddigt men du får ingen vettig intervju. #Journo

2. Pratar du om företeelse/händelse på en geografisk plats så säg platsens namn inte "förorten"  #Journo

3. Klipper du in bilder i ditt inslag så ska de ha relevans. Inga genre-förortsbilder. #Journo

4. Prata inte bara med personer som bekräftar din tes. Fördjupa genom fler perspektiv. #Journo

5. Stanna till. Andas ibland. Du behöver inte göra som alla andra. Du behöver inte vara alltid först #Journo

6. Ta inte hänsyn till åsiktkorridorernas eventuella bredd och de som befolkar dem när du gör journalistik.

7. Hämta inte citat. Be folk resonera kring det de säger. Låt de höra andras motargument/motbild och reflektera kring det. #Journo

Ok sju då...

För vem gör man journalistik?

Det finns en typ av journalistik som går ut på att ge inblick i "andras" liv, som i huvudsak  riktar sig till just andra än de som beskrivs. Det "hörs" till vilka jobbet riktat sig. 

Ofta är det synd om de som beskrivs. Det tillstånd de befinner sig i är ganska statisk, svartvitt och ofta väsensskild från oss andras. Dem som journalisten beskriver är ofta maktlösa, inlåsta och förlorat i princip all egen initiativförmåga. 

Det är mycket känslor inblandad. Vi ska "beröras". Hellre det än tänka, förstå och agera. 

...

Polisen drar tillbaka uppgifter om Tensta-upplopp

Polisen tar tydllgen tillbaka de tidigare uppgifterna om att de skulle ha attackerats i Tensta med Molotovcocktails

Aftonbladet (genom TT) 2015-05-22
– Ett 50-tal ungdomar deltog och det kastades stenar och molotovcocktails mot fordonet, säger Eva Nilsson på Stockholmspolisens ledningscentral till TT.
TT-nyheten spreds av alla.inklusive SR.

DN
Polis utsattes på fredagskvällen för stenkastning och molotovcocktails, brandbomber, vid ett bråk med ett 50-tal ungdomar i Tensta i nordvästra Stockholm,

Nu tar polisen tillbaka.det i Expressen
De tillbakavisar tidigare uppgifter om att ungdomarna ska ha använt sig av molotov-cocktails.
– Det har inte förekommit något sådant. Däremot har det beslagtagits brandfarlig lättantändlig vätska, säger Kia Samrell.

Imorse hade jag glömt. Alla 700 som drunknade

Jag gjorde som alla andra igår när nyheten om 700 drunknade i Medelhavet kom. 

Jag förbannade allt och alla. 

Läste att 50 var barn. Hörde på nyheterna att många var inlåsta i lastutrymmen när båten sjönk.  Jag grät inombords. Skrev säkert nåt fint i FB. Nåt argt i Twitter. Sen började kolla mina mejl och morgondagens möteskalender. Klagade över mitt ryggbesvär och kröp till säng. 

Imorse hade jag glömt. Alla 700. Under dagen fick ett flash-meddelande i min mobil. 

Ytterligare 300 migranter befaras ha drunknat i Medelhavet.  

Jag förbannade allt och alla igen. 

Gick till nästa möte.

Tehran. Hösten 1982. Arresten

.

Det sista jag någonsin hörde från min äldsta syster var hennes hosta. En sån där försiktig liten hosta som en tvingar fram. 

Jag satt med ögonbindel på en stol i ett förhörsrum. Rummet måste varit stort med få möbler. För det  allra minsta knorr från stolen ekade i rummet.

Jag fick frågor från en person som satt snett mittemot mig, föreställde jag mig. Jag kände igen rösten. Han var någon sorts förhörsledare som frågat ut mig förut. 

Han ställde frågor om min syster, vad hon gjort och vilka hon umgåtts med. 

Jag visste inget sa jag. 

Han upprepade samma frågor. 

Jag uprepade nästan tyst att jag faktiskt inte visste något. 

Jag hörde på hans röst att han började bli otålig. Och jag försökte göra mig mindre än jag var. 

Jag var ändå bara femton. 

Frågorna blev konstigare och konstigare. Han la upp en hel detaljerad historia med namn och tider. Han visste allt. Och han frågade om jag bara kunde säga ja eller nej. 

Då hörde jag min syster hosta. Jag kunde se i mitt huvud hur hon satt i en stol tvärsöver rummet och tittade på mig. 

-Är du här Khatere?

Min röst ekade i rummet. 

Jag hörde plötsligt ljud från stolar som drogs på golvet. En dörr som öppnades och stängdes. 

Allt blev tyst

-hallå? Vad hände?

-Va tror du själv? Du gjorde bort dig. Det är kört nu.

Hon räddade mig tror jag och sa adjö.

"Jag är en Tensta-katt"

Vinnare av av Tensta konsthalls textpris 2015

Marianne Al-Ghorabi 19 år, Tensta

Här i Tensta är det chill. Det finns inte många som går runt med hundar. Vad det beror på är inte så underligt om man har förståelse för religion och kultur, så som jag har förstås. Familjen jag bor hos är muslimer, och enligt muslimer är hundar smutsiga djur. Om oss katter har de ingen nämnvärd åsikt. Det känns bra att min ärkefiende anses vara smutsig av nästan en tredjedel av människobefolkningen. Människor gillar inte att man generaliserar för mycket, då heter det att man ”dra alla över en kam”, men vi är ju inte människor så vad spelar det för roll? Det är nog en brist på religiös mångfaldighet i området jag bor, väldigt många är muslimer vilket gör Tensta till ett kattparadis så klart. Här kan man njuta av en morgonpromenad utan att höra en massa hundar skälla. Dessutom finns det ingen brist på utländska kulturer i detta område, så om ni vill ha en exotisk ägare så är det bara att komma hit. Jag har nog inte sett så mycket av världen, men jag måste tala om för er att Thorlidsplan var inget bra kattställe. Jag var tvungen att stanna hemma på morgonen för då var människor ute och gick med sina hundar som urinerar över allt. Så småningom tröttande jag på att försöka undvika hundar så jag stannade hemma med den gamla tanten som var så ensam att hon köpte oss, men insåg snabbt att det var för jobbigt att ta hand om mig och min bror. Ja, jag hade en bror, men nu är han inte med mig längre. Jag antar att det händer oss alla. Människor tror det är helt okej att separera oss från varandra. Tänk om vi kidnappade deras bebisar och sprang iväg med dem? Då kanske de förstår hur vi känner. Om någon vild kattdam eller kattherre läser detta så vill jag varna er. Om ni verkligen värdesätter er förökningsförmåga så fortsätt att vara vilda, för om man är för nära människor så förlorar man den. 

Jag har som sagt inte sett mycket av världen men jag berättar gärna om det jag har sett. Här finns det en massa röda byggnader, och en massa gula. Själv bor jag i en gul byggnad, om det inte vore för att jag är så uppmärksam när jag är ute och går så skulle jag definitivt hamna hos en granne. Här kör man bil som galningar, en av mina vänner blev överkörd nästan ett år sen, men folk dör och livet fortsätter. Så om ni är ute efter ett lugnt ställe så är Tensta inget för er. Här är det människor överallt. En gång om året så är det så fullt med människor att det är ingen idé att ta någon promenad. Sådana tider kallas för ”Tensta marknad”. Det brukar lukta gott, men man vill ju inte riskera livet för en liten kebab-bit. 

Människor här kan skaffa sig upp till två människokullar. På Thorlidsplan så skaffar man sig en halv människokull eller ingen alls. Man ska nog inte komma till Tensta om man har människobarnfobi. Familjen jag bor hos har 5 människobarn vilket är en aning jobbigt om man inte gillar att bli klappad hela tiden. Jag gillar Tensta, jag gillar när människor luktar olika. Människor brukar kalla sådana områden för ”mångkulturella”, så om ni någonsin hör dem säga ordet, glöm inte att spinna för då kanske ni får komma hit och hälsa på. Maten luktar olika från hus till hus, ibland luktar det starkt, då är det ett ”pakistanskt” eller ”indiskt” hushåll. I ett ”somaliskt” hushåll så luktar det Injera ibland. Det är faktiskt en ”etiopisk” maträtt som min ägare har smakat på men den förknippas med det somaliskaköket. Mitt hushåll är ”arabiskt”, men maten de äter luktar ”italienskt”, ”svenskt”, ”asiatiskt” och sällan ”arabiskt”. Jag förstår mig inte på människor, de kallar sig själva för saker och ting för att göra skillnad mellan sig och andra, men de är ju alla människor, de luktar annorlunda, men ingen luktar mindre gott än den andre. Bara döda människor luktar ruttet. 

Det är mycket jag har vittnat i detta område. Än idag så är en av dörrarna i Tensta centrum pajad. Det är dörren som är närmast mataffären som heter Lidl där min ägare brukar köpa mat åt mig. Det var nämligen en traktor som gick rakt in i den, och fortsatte sin väg till guldaffären för att råna den. En traktor är oftast gul, och har väldigt stora svarta hjul, (ca 53 kattassar lång) och tar ut en massa oljud. Ni har nog sett en sådan under vintern. De går runt och sprider en massa grus för att göra det jobbigt för oss att gå. Hur som helst så är det lite mer action i mitt område, så om ni är sugna på att uppleva sådant så kom hit, men akta er för att hamna nära ett människoslagsmål, för ibland kan de ha prylar med sig som man ser i James Bond filmer. De tar ut ett hjärtstoppande ljud, så det gäller att hålla för öronen. Det var inte så länge sen jag hörde ett av barnen prata om en människa som inte kunde använda sina baktassar längre på grund av att någon annan hanterade prylen fel. ”Tänk att det hade hänt mig?” Varför frågar inte människor sig denna fråga före än de använder sig av sådana prylar? Jag ser denna människa le ibland, vilket gör mig glad, trots att jag sällan bryr mig om vad människor känner. 

Ett till råd för er mina kära katter, göm inte er under bilar i mitt område, det är inte så smart att göra det längre. Det finns en grupp människosmåttingar som bränner upp bilar när de känner för det. Så om ni inte vill riskera att bli ”shish-kebab” borde ni gömma er någon annanstans. Nu är det slut på action, jag ska berätta för er om något annat.

För de vilda katter som läser detta vill jag säga att man får gratis mat om man spinner och jamar. Jag är så van vid det att jag skulle nog inte klara mig själv ute i det vilda. Dessutom har människohus en bekväm och oföränderlig temperatur, så om ni är en vild katt och har aldrig varit i ett människohus rekommenderar jag er att försöka smita in i ett. Att lyckas smita in i något arabiskt hus utan att få höra ”Kssshh Ksshhh” (oljud som arabiska människor tar ut när de vill schasa iväg oss) är så gott som omöjligt. Vi katter har ju trots vårt vackra utseende ett ganska dåligt ryckte i bland annat arabiska länder, där är vi kända för att äta böndernas kycklingar och tjuva mat från folk. Så lukta noga och se till att ni inte hamnar i ett arabiskt hushåll. Min nuvarande familj är arabisk, men de är konstiga, så det finns antagligen några konstiga hushåll som är ”oregelbundna”. Annars tycker jag att ni ska försöka lukta efter gamla människor för de brukar inte kunna göra hastiga rörelser.

Det är mycket jag har vittnat, bilbränder, rån, skottlossning och en massa annat, men jag älskar Tensta, för här lukar människor olika.

Om flyktingar som busstrejkade. Post-besinning.

I

Om man nu skulle nyansera lite diskussionen kring de flyktingar som vägrade lämna bussen och inte nöja sig med uppmaningar till "besinning". 

Om man skulle prata om var det är bäst att bosätta sig som flykting. Var får man jobb och "integrerats"  bäst? 

2007 gjorde jag ett par jobb på det. Bla läste jag en rapport från  Boverket. 

De flyktingar som väljer att bosätta sig nära sina landsmän i stora städers förorter har kortare sträcka till jobb än de flyktingar  som väljer mindre stöder. 

De flyktingar som väljer småstäder lär sig bättre svenska, bor bättre, skaffar sig bättre utbildning och får bättre jobb (mer kvalificerade och bättre lön). 

Men de har längre sträcka till sina första svenska jobb än sina landsmän som anländer samtidigt men väljer stora städers förorter. 

De flyktingar som väljer storstäder lär dig sämre svenska, bor sämre, skaffar sig sämre utbildning men skaffar sig jobb snabbare. De fastnar visserligen i mindre kvalificerade jobb med dåliga villkor men de skaffar sitt första jobb tidigare. 

Anledningen är dela att man har kontaktnät med egna gruppen av landsmän som tipsar och fixar jobb

Sen finns det fler jobb i storstäder jmfr med övriga Sverige.