1. Att inta ett rum.
I torsdags var jag på Stora journalistprisets prisutdelningen. Jag blev bjuden. Vet inte varför.
Bonniers konsthall. Ett par hundra mediechefer, prisade journalister, ”medieprofiler” och så jag.
För mig ett väldigt ovanligt rum att befinna mig i, kunna föra mig i.
Min närvaro var nog ovanligt för en del andra i rummet också.
- Aha... De släppt in dig i de fina rummen nu.Sa en välkänd, högkompetent och faktiskt annars sympatisk mediechef till mig. Ja det var en vit medelålders man.
Kanske bara ett litet dåligt skämt
Men han hade rätt.
Yani.
Ovanligt rum för mig.
Kvällen efter var jag på föreställningen Muslim Ban på Dramatens lilla scen. I foajén satt hijabis i rad och väntade och vi skäggmän (inte hipstervarianten) droppade in.
Ovanligt rum. Eller ovanlig publik för det rummet, Dramaten tänkte jag.
Och ovanligare blev det sen.
Yani.
För på scenen stod två unga män, Amanj Aziz och Carlito, ovanliga män för att vara Dramaten; de var rasifierade. Det i sig gjorde dem ovanliga i det rummet. De föreställde inte några offer eller förövare, inga extremister eller unga arga män, inga värstingar eller upploppsmakare.
Ovanligt.
2. Jag är inte Amanj
Två pappor.
Ena, Carlito en pappa som rappar om sitt barn, om den postkoloniala världen och om brun hud i vit värld.
Den andra, Amanj, talar om att vara en muslimsk förälder i en tid av islamofobi.
En rappande pappa.
En muslimsk pappa
Båda rasifierade.
Och jag tänkte där i salongens mörker att jag är som dem.
Jag är också pappa. Precis som dem.
Jag är väl medveten om vad det innebär att vara rasifierad. Och rasifierad pappa. Precis som dem.
Jag tänker att jag är också muslim. Född i en muslimsk familj, som Amanj.
Och jag lever också i en tid av islamofobi och känner av den.
Jag känner igen mig i deras erfarenheter. Jag är som dem tänker jag. Och ändå inte. Jag är inte dem.
Jag är äldre än dem. Inte vuxit upp i Sverige. Min erfarenhet av islam är mycket mer komplex. Jag är någon sorts sekulär muslim. Tänker inte uppfostra mitt barn som muslim. Och jag är hälften så vass på postkolonial analys som dem.
Det jag ser på scenen är en sk Lecture performance. De representerar ingen annan än sig själva på scenen. De kan inte representera några andra och de säger sig inte heller vilja göra det heller.
De intar rummet i egenskap av sig själva och jag speglar mig i dem.
PS. Fick frågan: vad är dn uppskattning om Amanj Aziz kopplingar till extremister?
Mitt svar: Har för mig att han en gång bjudit en talare som hade uttalat sig homofobiskt innan. sen har jag inte sett nåt citat av honom där han uttalar sig homofobiskt eller antisemitiskt.
Jag hade som publik att ta ställning den Amanj Aziz som var på scenen. Det där andra hörde inte riktigt till.
