Är man för islamism om man inte är mot muslimer?

Tillägg till förra inlägget om misstro.
Eftersom en del undrade om jag gör skillnad mellan islamister och muslimer:
Ja!
Det är skillnad. Min pappa, mamma, mostrar, fastrar är muslimer. Ingen av dem är mig veterligen islamister. Jag haft och har islamister av olika kaliber och sort i min släkt. En av dem är ansvarig för min systers död. Han var med i razzian hemma hos oss.
Vill jag förbjuda honom? Ja. Vill jag motarbeta alla krafter som vill göra sharia till lag? Ja. Vill jag ha demokratiska regler som omöjliggör att religion får inflytande över politiken? Ja. Vill jag förbjuda moskéer och föreningar sim rekryterar unga till jihad? Ja.
Vill jag förbjuda min pappa att utöva sin religion? Nej. Ta ifrån honom hans Moske? Nej. Vill jag förbjuda min mamma att bära hijab? Nej. Vill jag ha allmän stopp för all moskéer? Nej.
Motsäger dess saker varandra? Nej.
Förra inlägget
http://rdjalaie.blogspot.se/2014/10/jag-klarar-inte-av-att-misstro-mina.html

Jag klarar inte av att misstro mina grannar

Jag känner att jag måste förklara mig lite. 

Jag följer som alla andra nyheterna från Kobane, läser om hur Daesh/ISIS sprider skräck med sina värderingar och handlingar i hela regionen och i övriga världen. Jag blir som alla andra skräckslagen. Jag ser bilderna Daesh lagt upp och jag tittar fast jag blundar inuti mig.  Jag får också panik. Jag vill rensa bort allt som har med Daesh att göra från mitt huvud och från jordens yta. 

Jag ser skräcken och paniken som drabbats oss och jag hör alla som skriker och varnar. Jag hör också missstro och anklagelser som sprider sig. Sen försöker jag, så gott jag kan, urskilja rösterna från varandra. För jag klarar inte ständig panik.  För jag behöver ocskå höra röster som trots allt pratar om hopp, lösningar och inte låter sig syras av panik.

En del av mina vänner, de flesta från Iran, antyder eller säger rakt ut att jag antingen är naiv eller ideologisk styrd eller smygislamist. 

"Du har ju varit med om det själv. Du har drabbats av islams framfart i Iran. Du ska inte vara naiv. Du vet väl vad de går för. Du måste aktivt motarbeta dem. Inte gå runt  leka demokrat och naivt låta dem växa. ....."

Ungefär. 

Ja. Det har begåtts och fortfarande begås fruktansvärda brott mot mänskligheten i Islamiska Republiken i Iran. De begås i islams namn. 

De flesta iranier bär djupa sår, erfarenheter från islamiska republiken. Jag har respekt för det. Jag är själv en av dem. 

Min familj också drabbades av det. Jag har förlorade min syster. Hon fick inte ens begravas som alla andra för hon ansågs inte vara riktig muslim. 

Jag skenavrättades medan någon ropade Gud är stor. 

Men vad gör vi av våra erfarenheter? Blir de bara ett sår, ett bittert minne som vi bär med oss? I bästa fall som någon sorts vaccin mot att drabbas av liknande erfarenheter? Bearbetar vi våra erfarenheter? Lär vi oss av dem? Blir vi större människor tack vare våra sår eller bara bittra? 

Förbjud nya moskéer. Tro inte på imamernas ord. Begränsa deras inflytande. Stryp stödet till deras föreningar. De är inte riktiga demokrater. De låtas. Förbjud hijab, halal,.......

Behandla din granne annorlunda. För hen är muslim. 

Var det inte där jag själv, min familj var i Iran? Vi var inte riktiga muslimer. Vi låtsades. Razzia hemma, förhör med förbundna ögon, skenavrättning, häkte, avrättning,....

Vi hade bekanta som var bahaiter.. De var verkligen inga "riktiga" muslimer. Och det räckte för att de skulle bli av med sina jobb, fängslas, avrättas. 

Jag vill inte de sår jag har, mina erfarenheter gör att jag gör liknade saker som mina förtryckare gjorde. Jag vill inte gå runt och misstro mina grannar och andra bara för att de är muslimer. 

Jag kan inte leva med misstro.  Kalla mig naiv men jag kan inte. Jag gör det faktiskt delvis av egoistiska skäl. För det är helt enkelt jobbigt att leva misstro mot andra. Det suger all energi. Det går inte andas då. 

Jag behöver tro att det går att leva ihop. 

Typ. 

Ibland är fotboll bara fotboll fast det är "där i förorten"

-Såg din artikel om fotbollskillen. Fint!
-Tack.
-Tänk vilken kraft fotboll har. Inte bara fotboll. Många boxas väl också där?
-Där?
-Jag menar att det betyder så mycket för dem. Det blir killarnas fasta punkt mitt i all strul och kaos. Det kan vara räddningen.
-Läste du artikeln?
-...
-Han hade inget strul.
-Nej.
- Han tyckte att fotboll är rolig.
-Klart.
- Man kan spela fotboll DÄR bara för att det är roligt.
-Fattar.
-Inget strul. Inget brottsförebyggande, trygghetsskapande, socialt kommunalt tidsbegränsat projekt. ROLIGT.
-Ok.
- Fotboll kan vara BARA fotboll fast det är förort.
-Jaja. Du kanske borde spela lite fotboll och lugna ner dig.(Det där sista sa hen inte till mig. Men borde ha sagt.)

"Det hjälper inte att gömma undan snusket"

Tbaneanteckningar

Mötte idag en av tidningens skribenter. En äldre kvinna som bott i Husby mer än fyrtio år. 
-Det hände något fantastisk häromdagen. Jag fick konfronteras med mina fördomar. För du vet, jag har ju också de fördomarna. Det har vi ju alla. Jag brottas med mina. Det är som att se sitt eget snusk. För rasism och fördomar är snusk. Men det hjälper inte att gömma undan det förstår du.

(Jag vill aldrig avbryta henne. För hon är så klok och reflekterande. Men ibland gör jag det som idag för jag hade bråttom.)

-Berätta om det fantastiska som hände. 
-Du vet att jag rör mig i området och pratar med alla. Det finns en kvinna med nikab som jag mött några ggr förut. Hon har inte sagt nåt eller gjort nåt men jag har varit irriterad för det där med att jag inte ser hennes ansikte. Någon gång när hon har gått förbi så har jag till och med sagt . Du vännen. Varför gömmer du dig? Varför har du stängt in dig? Helt i onödan tycker jag nu efteråt. För vad vet jag om henne egentligen. 
Men jag gått och burit på det där och tänkt en massa. 
Men vet du vad som hände häromdagen? 
-Nej. Berätta. 
-Vi kramades och skrattade hon och jag . 
-Bara så där. 
-Det kan man säga. Jag gick i den smala gången mellan torgen i Husby. Det var mycket folk. Barn som sprang och alla som handlade. Så som det brukar vara i Husby kvällstid. 
Det var lite svårt att komma förbli. Folk småkrockar med varandra. Och så ser jag henne komma från motsatta hållet och tänker: ja det är hon igen. Hon som inte vill prata. Hon som gömt sig bakom nikab 
Vi råkar hamna mittemot varandra, småkrokar lite och ingen av oss kommer vidare. 
Då kollar vi varandra och börjar skratta och krama varandra och skrattar och kramas igen. Vi får kontakt! 
Det var fantastiskt. Jag tänkt på det där sen dess. Tänkt på det och på mina fördomar. För vi har ju alla det, fördomar. Vi måste erkänna och göra upp med det.