Om man följer en död till graven får man sällskap av minst två änglar vid var sin sida som bringar guds gunst. I alla fall om man tror på haditherna, berättelserna om profeten Mohammed. Det gör inte jag men jag tilltalas av själva tanken.
Min farbrors begravning måste varit fett änglatät med så mycket folk som var där. Han dog samma kväll som jag anlände i Tehran. Det skickas inga inbjudningar när någon dött. Man bara infinner sig. Jag åkte nattbuss 40 mil för att vara med på begravningen. För man måste säga farväl och inte vill man missa änglarna.
Jag stod i drygt tre timmar i moskéns dörr, bockade och nickade tacksamhet mot en oändlig parad av män strömmade ut från farbrors minnestjänst. Efter drygt 60 år som allmänläkare i stan hade halva stan varit hans patienter. De var där. Änglarna måste ha köat.
- Tack för att ni kom.
- Väl bekommen.
- Må gud ge frid till era döda också.
På ett bröllop träffar du bara de bjudna. På en begravning i Iran träffar du alla. Ingen bjuds. Alla kommer; okända släktmedlemmar, glömda släktmedlemmar, dina ex, handlaren runt hörnet, pappas kusins frus bror. barndomsvännen, blodsfienden.
Det gjorde jag också. Män i min ålder ofta med lite rundare mage än min som kramade mig hårt och länge.
-Kommer du inte ihåg mig? Det är ju jag. Vi i princip växt upp tillsammans.
Och jag spelade med.
Och blodsfienderna. Efter drygt trettio år befann vi oss i samma rum igen. Jag undvek konfrontation med respekt till farbror. Han som nu låg i sin grav, sidoläge höger med ansiktet mot Mecka. Så som en sann muslim ska ligga i sin grav.
Samma dag som jag kom fram till farbrors stad åkte vi fem närmaste män i familjen till bårhuset för att förbereda farbror för begravningen.
Plötsligt stod jag där med min farbrors huvud i min famn i kylrummets dörröppning. Farbror är för tung tänkte jag. Farbror är död tänkte jag. Overkligt. Jag tänkte också på dörröppningen undrade varför den var så smal.
Vi la farbror på det vita kakelbordet. Ghosl, tvagning. Jag kände hur min rygg drog ihop sig när vi hävde farbrors kropp över bordskanten. Sen kramade jag min kusins axlar och vi såg på medan de tvättade farbrors kropp. Alla veck. Alla hål. Flera gånger om. De vände och vred på honom som en docka. Farbror hade liggsår.
De torkade honom. Tillsammans lyfte vi farbror över till ett annat bord som var var täckt av ett vitt tyg. De svepte in farbror i flera lager av tyg. Ansiktet hölls öppet. Vi turades om att pussa pannan.
Vi rullade farbror till väntrummet, backade och lämnade plats för kvinnorna som ville ta farväl. Jag vilade ryggen i en stol.
Vi hade bara börjat med den stora uppgiften som uppstår efter döden, för de anhöriga; att hjälpa den döde dö färdigt;
Begravningen, tre dagars minnestjänst, sjudagars minnestjänst, fyrtiodagars minnestjänst, årsdagen. Sen tillkommer det extra dagar lokalt i olika provinser. Det må förlama allt annat för de levande. Men viktigt. Må farbror vila i frid
