Det är lite av inflation i krimpoddar, krimböcker och traditionell krimjournalistik. För att inte säga tv-serier. Jag funderar på varför. Och jag känner mig medskapande, medskyldig.
Jag tänker att våld och gängkriminalitet på behörig avstånd; andras kvarter, andras barn, andras död kan bli underhållning. Eller det har ju alltid varit och nu är det avståndet inte NY andra sidan Atlanten utan 20 minuter bort med tunnelbanan. Kanske mentala avståndet samma.
Att berätta om hur gängen hänger ihop och konflikterna är viktigt. Att det ör gängkrig måste utforsks och berättas.
Men jag funderar ibland över om det inte är för lätt att som journalist fastna och grotta in sig i gängskildringar, skjutningarna, rättegånghandlingar och mordkmplotten. Pratar av egen erfarenhet. Och hur svårt det är att vidga rapportering med sammanhang, bakgrund, orsaker och sociala aspekter och fortfarande ”vara sexig”.
