Vi är alla gjorda av våra och andras livsberättelser. De är med oss hela tiden. Men idag satt jag plötsligt vid ett bord med flera tunga berättelser som man kunde nästan ta på. De fyllde rummet yani. Man kunde läsa av det i ögonen på de som bar på dem, de vid bordet. I deras rörelser, sätt att vara, i deras andetag nästan. Och man kunde fysiskt ta på spåren av deras berättelser. På riktigt.
För där satt Hassan Zatara, lasermannens sista offer i sin rullstol. Han stundom sken som solen, delade ut luftpussar och pressade fram en sång ur strupen som lasermannen försökte tysta. I nästa sekund bet han ihop hårt och rätade ut finger efter finger på högerhanden med den vänstra för att bli av med fen ständiga krampen.
Bredvid honom satt en hälften så gammal man. Också han på rullstol. Med spår av ett liv som han lämnat bakom sig, minnen och sår av bröder som han förlorat i våldsamt död och en våldsam bilkrock som tvingat honom sitta för alltid.
Mittemot Hassan satt sonen Mustafa som bär både på pappans livsberättelse och kropp, som är hans tolk och länk till andra, och på sin egen svåra.
Och jag kände att alla de här berättelserna går i varandra och i min. Vi hör ihop.
Vi skrattade mycket idag och lovade att ses oftare och snart.
