Närhetsprincipen inom journalistiken (och övriga samhället) kan verka enkelt, rationellt, till och med naturligt.
Sverige ligger ju närmare Ukraina än Syrien eller Afghanistan. Geografi.
Närhetsprincipen handlar också om sannolikheten att händelsen kan påverka en själv eller ens kära och nära. Ju närmare desto mer sannolikt?
Det handlar också om igenkänning och identifikation; kulturell kanske? Hudfärg? Religion?
Och allt detta har varit rimligt länge. Hittills. Men kanske inte tillräckligt rimligt längre.
Närhetsprincipen kanske är ytterligare en av de ”sanningar” som vi måste ompröva.
Man kan inget annat än att känna solidaritet med ukrainare. Det är en absolut självklarhet. Det handlar inte om det.
Men att hävda att på ett samhälleligt nivå det är naturligt att känna ”mer” med flyktingar från Ukraina än de från tex Syrien på grund av närhet år däremot inte en självklarhet eller rimligt.
Bortsett från att det inte går att kvantifiera solidaritet så kan man diskutera premisserna.
Geografi. Avstånden är inte lika avgörande som förut. Både när det gäller våra möjligheter att förflytta oss men också kommunikation, informationsbyte, kontakter och global ekonomi. Vi är närmare varandra och mer beroende av varandra än förut.
Att själv drabbas eller påverkas har också blivit mindre beroende av geografisk närhet. Konflikter och klimatförändringar på andra platser har direkt påverkan på oss alla.
Igenkänning och identifikation? Fler svankar har rötter i Mellanöstern än Ukraina skulle jag tro. Ockupationen i Palestina eller IS slakt av kurder och Yezidier är för många svenskar väldigt nära.
Jag säger inte att vi ska överge närhetsprincipen men vi kanske ska ompröva och omdefiniera den.
