Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade.

Jag hatade exilens längtan de första åren när jag höll på att bygga upp ett nytt liv här. Jag hatade alla dikter som handlade om ghorbat och mohajerat, exil och migration Jag hatade när iranier över en kopp te eller tequila blev nostalgiska och klämde fram tårar. Jag hatade de färdigpackade resväskorna som när som helst skulle ta en hem igen.  

Jag hade svettat bort min längtan redan när jag var i Turkiet, innan jag kom med båten till Trelleborg. Jag hade svettat bort gulsoten som jag fått i gränsen mellan Iran och Turkiet, det och min längtan hem i samma veva, omhändertagen av mina vänner. Jag hade då från en telefonhytt i hotellobbyn i Istanbul  till mina föräldrar bett och bönat att få vända tillbaks no matter konsekvenserna. 

Framme här var jag nollställd, lite av CtrlAltDelete. Nu börjar jag om. Fuck längtan. Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade. 

Det gått 33 år. 

Jag byggt ett liv. Någon sorts liv. 

Men nu räcker det med ljudet av en järngrind, lukten av varm asfalt eller åska i varmt väder, små men speciella saker för att jag ska drabbas åtminstone i stunden av en enorm längtan, insvept i sorg och få det svårt andas. 

Men jag hämtar mig snabbt. Nu har jag försonats med exilens längtan. Insett att det är en normal del av mitt och många andra flyktingars liv.

Säg mig kusin!

”När Röda och Gröna slingrar sig och slickar varandra av och an på vattnet mellan Gamla stan och Slussen

tittar jag mina tysta kusiner på andra sidan i ögonen 

våra kinder snuddar genom glasrutorna och jag skriker inom mig:

vem av er? Vem av er skulle hålla mig om axlarna och välsigna mig med en kyss på pannan när jag som mest behöver det

när jag förgörs av saknad? 

Säg mig kusin! Vem av er skulle se mitt barn som sitt och dela bröd med, av sitt?

Vem av er skulle sörja vid min sida? Torka mina tårar? 

Vem av er skulle öppna sin dörr

Vem av er skulle låta mig anlända som ny

rota mig 

som ny

och 

vem av er 

skulle 

stänga 

dörren, 

inte vilja dela bröd, dela gård, dela värld med mitt barn? 

Vem av er skulle måtta volym och söka andrum istället?

Röda skiftar färg när vi närmar oss tillbaks till början

Kusiner skiftar färg 

Kusiner går av

Det vita silas 

som äggvitan mellan fingrarna 

sipprar ut igenom öppningarna vid varje stopp

till sina gårdar, sina andrum

Kvar är vi andra kusiner; romer, araber, turkar och kurder och perser och afghaner och latinare 

som landar hemma. 

Volym bekommer inte oss

och vi andas ihop i det rum vi har och planerar inta andra rum. ”