De här unga männen som dödas med varandras händer i våra förorter, på sina egna barndomsgator. De sörjs förstås djupt av sina familjer och blir saknade av sina närmaste men för övrigt för Sverige verkar de vara obetydliga, umbärliga, en parentes. För de dör en efter en, som drabbade av epidemi och Sverige går vidare. Vi går vidare. Utan dem.
Jag gjort journalistik nästan bara i de områden som drabbats skjutningarna.
Många av de här killarna som nu söker varandras död var tonåringar då, åren som vi startade Södra Sidan(2006) och Norra Sidan (2010). Många av killarna har jag träffat, sagt bara hej, eller snackat djupare, några varit med i tidningen och pratat fritid, centrumhäng och skola. De är inte tonåringar nu. Någon har dödat. Några dött. Några var med jobbprojekt och fritidsprojekt som försvann. Jobbgaraget i Tensta är en sådan. Minst två av de som dött var i det nedlagda projektet.
Suttit med föräldrar som år efter år varnat för detta. De har sett det komma. De har kunnat peka på konkreta nedskärningar som fått konkreta konsekvenser. Ibland dödlig. Lokala tjänstemän flaggat också. Inte alla. Men de av tjänstemän som höjt varningsflaggan tystats eller fått sluta.
Det kanske låter cyniskt men för de killar som redan hamnat där är det för sent. Men det pågår en rekrytering till kriminalitet. De dör och det kommer nya kullar. De är just nu tonåringar. Det måste stoppas nu. Och då pratar jag inte polis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar