Jag vill inte släppa in paniken. Efter Beirut. Innan Paris.

Jag blev riktigt rädd i ett par sekunder i fredags.
Det här var några timmar innan attacken i Paris och nästan ett dygn efter terrorattacken i Beirut.
Jag skulle handla mat i Skärholmen. Jag parkerar bilen och går mellan alla parkerade bilar mot butiken. I ögonvrån ser jag en snubbe bakom ratten i en parkerad bil. Han har långt skägg och svarta ögon. Han rör sig inte. Han håller hårt i ratten, litar sig fram och stirrar ut genom rutan.
Jag stannar inte. Jag går hela tiden och allt det där (tror mig) registrera under ett par sekunder.
Jag blir rädd.
Terrorist tänkte jag. Explosion. Bomb. Jihadist. Daesh. Blod. Krig....
Hur stor kommer explosionen bli? Kommer jag dö? Tur att min dotter inte är med. Varför vill han spränga oss? Ska jag springa? Ringa polisen?..
Jag fick panik måste jag erkänna. Ett par sekunder. Sen glömde jag det.
Sen när jag stod i kassakön började jag tänka.
Varför tänkte jag så? Vad visste jag om honom? Varför tänkte jag terrorist? Min inre bild av en terrorist? Skäggig med svarta ögon? Med andra ord en som liknade mig själv?
Han kanske satt där och väntade på nån? Sina barn? Han kanske var trött? Utbränd? Ledsen? Han kanske förlorare kära i attacken i Beirut?

Varför misstänkte jag en helt främmande människa för att vara en terrorist?
Och tänk om jag stått kvar, om jag låtit sekunderna bli minuter. Tänk om jag handlar efter mina tankar, min rädsla.
Ja. Det är ett av målen som terroristerna har.
Och de lyckas. Min rädsla tog bara ett par sekunder. Men jag märker att en del släppt in rädslan i sig och börjat tänka och agera efter det.
Misstänksamhet mot muslimer. Mot flyktingar från Syrien.
Och anklagelser mot alla som slår undan paniken.

(Och vissa tidningars ledarskribenter hejdar inte rädslan. Utan eldar på. )