Privilegiet att kunna försvara nazisters yttrandefrihet

Jag ser Janne Josefsson på tv försvara demokratin. 

Jag förstår faktiskt att det låter demokratiskt, nästan urdemokratiskt och nobelt att säga nazisterna har rätt att sprida sin avskyvärda ideologi, organisera sig krig den och marschera hotfullt på gatorna, att demokratin måste tåla. Och det är demokratiskt och nobelt. 

Men det är på något sätt ett privilegium att kunna tänka så, kunna låta bli ryckas med känslor och istället luta sig tillbaka mot principer. 

Det privilegiet är i princip förunnat  de av oss som inte är målet för nazisterna pga sin blotta existens, som inte har erfarenhet av deras hot bara för att de är judar muslimer eller hbtq-folk, de av oss som nazisterna inte uttalat att de vill förinta.

Övriga försöker vi undkomma nazister och rasister.