I söndags stod jag öga mot öga med en av de nu omtalade förbisedda, tystade och ignorerade rösterna. En av de där rösterna som den berömda kollektiva journalistiska mörkläggningen av "problemen med invandring" tystade ner.
Jag stod utanför SRs husbil på Spånga IP.
Inga kravallstaket eller sånt som vissa andra medier på plats. Vi var där för att prata med boende och andra besökare. Kids kom förbi, hela familjer stod och pratade om skola, jobb och trygghet. En del ville bara chilla.
Sen kom han fram. Nästan från ingenstans. Han stod där plötsligt. En medelålders vanlig man.
Han ville prata om sin oro för samhällsutvecklingen.
Gott. Kör tänker jag. Det är därför jag är här. För att prata med besökarna.
Först pratar han i väldigt allmänna ordalag. Jag lyssnar, nickar, ställer frågor, vill veta mer. Han börjar känna sig bekväm. Han utvecklar sina resonemang. Han säger att ett samhälle med stora kulturella olikheter mellan grupper är nästan dömd att misslyckad.
-Nja... hur menar du? Varför?
Han fortsätter.
Jag börjar ana var han är på väg.
Ok Rouzbeh. Skärp dig nu, tänker jag. Här har du en av de rösterna som du och dina kollegor ignorerat och tystat under alla år. De med knutna näven i byxfickorna.
Lyssna på honom. Du har chansen göra bot åt hela kårens vägnar.
- Och så har vi de judiska bankirerna som styr världsekonomin...
- va sa du?
- De bankerna vinner på att det blivit blandade korgar i våra länder.
-!?!
Lyssna Rouzbeh. Vi måste lyssna.
- Judarna ekonomiska .,..
- Det är ju antisemitisk det du säger!!
- Inte alls. Jag pratar ekonomi.
-Hur?
-Tex andra världskriget. Hitler reagerade mot ordningen. Du vet väl att han var fattig.
-Va??!
Fakk lyssna.
Jag avbröt det hela och bad honom avlägsna sig.
- Typisk ni journalister. Ni vill inte höra sanningen.
Jag bad honom dra. Det ingår tom i mitt PS-uppdrag att ta ställning mot rasism och antisemitism.
Där var en röst som jag gladeligen ignorerar.
