Pappa räddar Hundra år av ensamhet.

Mamma oroar sig för att på natten bli begraven under sina böcker om det blir jordbävning. Pappa själv byggt bokhyllorna. 

Men det finns förstås värre sätt att dö säger hon. 

Hon vill rensa bland böckerna. Jag plockar ner. 

Hundra år av ensamhet, köpt 80. Två år innan Marquez fick Nobels pris.  

Jag frågar om hon menar allvar. Kasta böcker? 

Det har vi gjort förut säger hon. 

Kastat, gömt, gett bort och de  beslagtog en hel del böcker då de tog din syster. 

Pappa slagit in Marqués roman i tidningspapper men den håller  på att gå i bitar. 

Mamma får ändå inte läsa längre. Inte läsa, inte lösa korsord, inte titta på tv. Och läsa var hennes grej. Idag fick hon en injektion i vänstra ögat. Högra lagt av helt Hon sitter bredvid tv och lyssnar. Ibland tjuvläser hon en kort stund.  

De säger att en stor jordbävning kommer att drabba Tehran. De flesta experter är ense. Frågan är bara när. 

Vi rensar bland böckerna. Pappa räddar Hundra år av ensamhet.  

Jag och mamma kastar en del. Pappa får inte veta allt. Han har ju varit bokhandlare. Farfar också.

Förbjuden sorg

Den här texten skrev jag i Iran. Jag och mamma var vid min systers grav två gånger. Strax innan jag åkte till Sverige var jag på minnesceremoni för en av mammorna som förlorade tre barn under 80-talet i fängelse. Jag tänkt på deras sorg och hur det påverkat deras liv och deras kvarvarande barns liv. 

Jag kommer att fortsätta skriva om det här på olika sätt. Det kan kännas tjatigt och det innebär en viss risk men jag jag har rätt till det som efterlevande tycker jag och för att de inte ska glömmas bort (Hela det området som ni ser på bilderna är gravar. Vissa märkta med småstenar av anhöriga.): 

——-

En sorg som inte får levas ut, som inte riktigt kan nämnas, biter sig fast hos de efterlevande. Sorg är till för att sörjas. Öppet. Sorg måste kunna delas med andra och mötas med tröst. Annars blir det en konstig sorg. Det blir som en ständig klump i halsen som inte låter dig andas. 

För de efterlevande blir det lite som att tiden stannar. Man lever vidare men inte riktigt gått vidare. 

Och de är många i Iran. 

Mina föräldrar är två av dem. De bär på en förbjuden sorg. Sorgen efter deras dotter som dog i fängelse vid 20 års åldern och begravdes i hemlighet i en anonym gravplats för politiska fångar. De har aldrig fått sörja sin dotter så som alla andra får göra. Som föräldrar vägrades dem till och med de mest grundläggande rättigheterna enligt lagen; rätten att få veta hur deras barn dog och var.  

Ingen kropp, ingen rättsläkare, ingen dödsorsak, inget dödsbevis. Hemlig gravplats i stadens utkant, ingen begravningsceremoni, ingen gravsten, ingen offentlig gudstjänst. Bevakning och trakasserier vid gravbesök. 

Hur många barn har du mor? 

Fyra...Nej, tre.

Att ibland inte kunna nämna sitt döda barn. Att tvingas sudda ut sitt barn. 

Att inte kunna prata om sitt döda barn ens inom släkten. 

Såret efter ett förlorat barn läker aldrig på riktigt. 

Men att år efter år smyga med sorgen efter sitt barn som om man bär på en hemsk skuld och inte en tung sorg är som salt på såret. 

Och de skyldiga går fria. 

Det är en mänsklig, juridisk rättighet, även en rättighet enligt sharia att få veta hur ens barn dött och få sörja vid en grav med namn.

سوگى كه  آدمى نتواند عريان بگريدش، عريان بيانش كند دو دستى تا به ابد گلوگاه بازماندگان را ميفشارد. 

سوگ براى سوگواريست. عريان و پر صدا. سوگ را بايستى يتوان با ديگران تقسيم كرد، التيام از ديگران جست. جز اين باشد  ديگر سوگ نيست. غده ايست نفسگير در گلو. زمان به عبارتى براى بازماندگان متوقف ميشود.  زنده ها ميمانند ولى زندگى در انتظار ميماند. 

مادران و پدران خاوران، گورستان بى نام و نشان حوالى تهران از اين دسته هستند. گورستانى كه آرامگاه جوانانيست كه سه دهه پيش بدون محاكمه قانونى به جرم فعاليت و هوادارى از گروه هاى سياسى حان خود را از دست دادند. 

پدر و مادر من دو تن از آن والدينى هستند كه هرگز نتوانسته اند به مانند ديگران سوگوار فرزتداز دست رفته شان باشند. آنها از حقوق ابتدايى قانونى مبنى بر اطلاع از چگونگى مرگ فرزندشان محروم شدند. 

نه جسد، نه پزشك قانونى، نه علت مرگ. قبرستانى پنهان در منطقه صنعتى، نه مراسم ختم در مسجد، نه مراسم تشييع جنازه، نه مراسم دفن، نه سنگ قبر. كنترل و آزار خانواده ها در قبرستان.  

مادر! شما چند بچه دارين؟

چهار تا... نه سه تا. 

اجبار به حذف فرزند از دست رفته خود. 

در مواردى  حتى واهمه و پرهيز از صحبت كردن از فرزند خود در بين خويشاوندان. 

سال ها سپرى ميشوند. سوگ در پستوى خانه نهان ميشود آنچنان كه گوبى گناهيست. در حالى كه گناهكاران آشكارند. 

اطلاع از چگونگى مرگ فرزند و سوگوارى در گورستانى با نام و سنگ حقى انسانى، قانونى و شرعيست.

Änglatät begravning

Om man följer en död till graven får man sällskap av minst två änglar vid var sin sida som bringar guds gunst. I alla fall om man tror på haditherna, berättelserna om profeten Mohammed. Det gör inte jag men jag tilltalas av själva tanken. 

Min farbrors begravning måste varit fett änglatät med så mycket folk som var där. Han dog samma kväll som jag anlände i Tehran. Det skickas inga inbjudningar när någon dött. Man bara infinner sig. Jag åkte nattbuss 40 mil för att vara med på begravningen. För man måste säga farväl och inte vill man missa änglarna. 

Jag stod i drygt tre timmar i moskéns dörr, bockade och nickade tacksamhet mot en oändlig parad av män strömmade ut från farbrors minnestjänst. Efter drygt 60 år som allmänläkare i stan hade halva stan varit hans patienter.  De var där. Änglarna måste ha köat. 

- Tack för att ni kom. 

- Väl bekommen. 

- Må gud ge frid till era döda också. 

På ett bröllop träffar du bara de bjudna. På en begravning i Iran träffar du alla. Ingen bjuds. Alla kommer; okända släktmedlemmar,  glömda släktmedlemmar, dina ex, handlaren runt hörnet, pappas kusins frus bror. barndomsvännen, blodsfienden.

Det gjorde jag också. Män i min ålder ofta med lite rundare mage än min som kramade mig hårt och länge. 

-Kommer du inte ihåg mig? Det är ju jag. Vi i princip växt upp tillsammans. 

Och jag spelade med. 

Och blodsfienderna. Efter drygt trettio år befann vi oss i samma rum igen. Jag undvek konfrontation  med respekt till farbror. Han som nu låg i sin grav, sidoläge höger med ansiktet mot Mecka. Så som en sann muslim ska ligga i sin grav. 

Samma dag som jag kom fram till farbrors stad åkte vi fem närmaste män i familjen till bårhuset för att förbereda farbror för begravningen. 

Plötsligt stod jag där med min farbrors huvud i min famn i kylrummets dörröppning. Farbror är för tung tänkte jag. Farbror är död tänkte jag.  Overkligt. Jag tänkte också på dörröppningen undrade varför den var så smal. 

Vi la farbror på det vita kakelbordet. Ghosl, tvagning.  Jag kände hur min rygg drog ihop sig när vi hävde farbrors kropp över bordskanten. Sen kramade jag min kusins axlar och vi såg på medan de tvättade farbrors  kropp. Alla veck. Alla hål. Flera gånger om. De vände och vred på honom som en docka. Farbror hade liggsår. 

De torkade honom. Tillsammans lyfte vi farbror över till ett annat bord som var var täckt av ett vitt tyg. De svepte in farbror i flera lager av tyg. Ansiktet hölls öppet. Vi turades om att pussa pannan. 

Vi rullade farbror till väntrummet, backade och lämnade plats för kvinnorna som ville ta farväl. Jag vilade ryggen i en stol. 

Vi hade bara börjat med den stora uppgiften som uppstår efter döden, för de anhöriga; att hjälpa den döde dö färdigt; 

Begravningen, tre dagars minnestjänst, sjudagars minnestjänst, fyrtiodagars minnestjänst, årsdagen. Sen tillkommer det extra dagar lokalt i olika provinser. Det må förlama allt annat för de levande. Men viktigt. Må farbror vila i frid! 

Graven. 

Mosken. 

Väntrummet i farbrors läkarmottagning.