fredag 25 september 2020

Finns rasism inom Sveriges Radio?

Är Sveriges Radio ett rasistiskt företag? 
Den frågan har dominerat debatten efter upproret som en grupp SR-medarbetare gått ut med. Och försvaret blir förstås: Nej. Vi är inte rasistiska. 

* Men Sveriges Radio är inte mindre rasistiskt än övriga samhället skulle jag säga. Kan inte vara det. Inget företag eller institution är immun mot rasistiska strukturer. Varför skulle Sveriges Radio vara det? Det finns inga antikroppar för det.
Men diskriminering, rasism och exkludering blir allvarligare i ett företag som SE som har ett Public Service uppdrag. 

Dessutom verkar rasism av någon konstig anledning vara lättare att slå ifrån sig och svära sig fri från än de faktiska konkreta frågeställningar som finns där. 

Sveriges Radios vd Cilla Benkö sa i dagens Studio Ett att hon vill gärna höra många röster i den här frågan och bredda diskussionen. 
Det är bra att hon välkomnar ett öppet samtal om det här. För hittills har det varit problematiskt att diskutera de här frågorna öppet. Internt också. Jag pratar av egen erfarenhet; hur min ”lojalitet” mot företaget ifrågasattes av min chef (inte nuvarande) pga Facebook-status om mångfald, hur jag ansågs ”driva vissa frågor hårt” och ”vilja hela tiden argumentera för sånt”. Befängda anklagelser. 
 Konsekvensen blev också att  jag fick andra arbetsuppgifter än de jag var anställd för.
Men jag tror starkt på att man kan vara lojal mot uppdraget och kollegorna och samtidigt diskutera de här frågorna. 

För, att diskutera hur väl Sveriges Radio lever upp till sitt uppdrag borde inte vara en intern fråga bara. 
För den här diskussionen kan kokas ner just till Public Service uppdraget, företagets kompetensförsörjning och fortsatta relevans för lyssnarna.

* Speglar journalistkåren ink SR befolkningen? Och då menar jag demografiskt, inte åsiktsmässigt?Tror alla håller med att det inte är så. Särskilt inte i ledninger och chefsrum där publicistiska och rekryteringfrågor tas det beslut om. 

Vi har en övervikt av vit etnisk svensk medelklass medelålders none-funkis heteronormativ kår med akademisk bakgrund. Vi har också en stor koncentration av journalister i Stockholms innerstad som rör dig i samma kretsar. 
Måste man eftersträva matematiskt proportionellt representation? Nej. 
Spelar det nån roll då vad man har för bakgrund? Räcker det inte med yrkeskunnighet? 
Journalistik är ingen fabrik med massproduktion efter en mall. Vi pratar nyhetsvärdering, prioritering, förkunskaper, kontaktnät, erfarenheter, språkkunskaper, mm. Allt det där går hand i hand vår professionalitet och påverkar det. 
Att få en mångfald av kunniga journalister med en bredd av kompetens,erfarenheter, språk och kontaktnät är garant för kvalitativ journalistik. 

* Lyckas vi fånga alla grupper och vara relevanta för dem? Nej. Vi har en stor grupp icke-lyssnare som växer; förutom unga har vi många med utländsk bakgrund som ofta inte ens vet att vi finns och när de hittar oss finner de inte relevansen i ämnen och tilltal som vi har. 
Och det hänger starkt ihop med vilka som gör journalistik. 
Och som sagt så växer den här gruppen i antal. Om vi inte inkludera dem i vår bevakning, få dem att känna igen sig i de som göra journalistik och ämnen så kan det på lång sikt bli en ödesfråga om relevans och legitimitet. 
Många vill reducera uppropet till identitetspolitik, kvotering av folk efter hudfärg. Det är att göra sig dummare än man är. 
Det handlar om uppdraget: bredden, relevansen, sakligheten, opartiskheten och oberoendet.