”Jag har nu bestämt mig. Tänkt länge på det. Ja. Det får bli så Jag bestämt för att jag inte vill vara svensk. Inte längre.
Lyssna! Jag gör inte slut och jag ser absolut inget fel på svenskheten.
Men bäst att det blir så.
Det är en pragmatiskt beslut.
Jag hade velat säga att jag avsäger mig min svenskhet, utträder, kliver av.
Men jag kan inte säga det för jag aldrig kunde kliva på, aldrig trädde in.
Jag avsäger mig viljan att bli svensk.
För jag har velat bli det i mer än tre decennier. Såna är vi flyktingar. Vi flyr från nåt och söker trygghet i nytt gemenskap. Viljan att bli svensk nästan väntade på mig på kajen i Trelleborg när jag 1985 som flykting klev av färjan. Men jag vill inte det. Inte längre.
För jag kan inte bli det verkar det som. Spelar ingen roll hur hårt jag vill. För jag orkar inte längre. För jag knapp vet längre vad svenskhet är.
Därför strävar jag inte efter att bli svensk.
Fuck it.
Nu kan jag andas. Lättare.
Jag är inte svensk. En sån hållning borde glädja också de krafter som länge varit besatta av vilka som är svenskar och svenska värderingar. Ledarskribenter och brunpolitiker borde också andas och ägna sig åt annat än vem som är svensk.
Jag säger upp min eftersträvade svenskhet. Men det är absolut inget bittert uppsägelse. Jag kommer att förbli samma människa som innan. I huvudsak Yani.
Jag kommer inte bete mig mindre osvensk heller hädanefter.
För inget av det gjort i mitt liv, inga värderingar som jag levt efter varit svenskt eller iranskt. Det varit jag. Jag kommer att vara jag.
Jag vill inte bli svensk men jag förbehåller mig rätten att älska Sverige och skälla ut Sverige när jag vill och hur jag vill.”
