Nu vill jag varna trogna och känsliga publik service-fans, mig själv inräknat för detta inlägg.
Det här är en reflektion bara, en tänka-högt. Ta det som det. Vet att många tycker att det är känsligt att diskutera PS. Men jag tycker att vi måste;
Mycket av journalistiken som görs i Sverige håller ett högt mått av professionalism och saklighet, särskilt inom publik service. Allmänhetens förtroende för SR och Svt har dalat någon procentenhet men det är fortfarande väldigt högt.
Samtidigt har journalistiken och i hög grad PS stora brister när det gäller mångfald i kåren och i utbudet. Det är en sorglig och kladdig historia för sig själv.
Men sen anar jag lite andra saker. Det är här som mina funderingar och reflektioner slår in.
Jag anar en tendens inom journalistiken som i sina stunder riskerar att ge avkall på själva uppdraget, backa från det. Jag är delvis skyldig till det. Det handlar om politikerintervjuer där formatet gör att reportern ger politikern fri plattform att ostört marknadsföra sin politik och göra utspel utan att få ordentliga pålästa kritiska frågor eller ibland några frågor alls.
Jag tänker på alla Aktuellt-debatt när politiker hävt ur sig påståenden om flyktingar som lyxsökare eller brottslingar, eller Agenda-debatter där politikerna skriker ut ”det stämmer inte” till varandra och tittarna inte får någon hjälp.
Eller de gånger politiker får det bäddad för sig att göra ett saftigt utspel.
Reporter: Danska getton ska avvecklas. Man ska riva ner de områdena. Borde man göra samma sak i Sverige tycker du?
Politiker: Ja!
Sen kommer ingen motfråga med substans.
Eller Tal till nationen.
Fritt, utan någon jobbig påläst reporter som hjälper väljarna att sätta saker i sammanhang, granska fakta, ifrågasätta.
