En reflektion som tror många kollegor känner igen sig i.
Utan att ha ett riktigt svar på det.
Vad är en nyhet om dödsskjutning egentligen? Förutom att berätta när det skett. Att vara på plats som redaktion och ställa den ”självklara” frågan: hur känns det nu när det varit en dödsskjutning utanför ditt fönster, och få det ”självklara” svaret; det känns hemskt. Att följa upp med polisen.
Hur ofta kan man åka och ställa samma fråga?
Ok. Vi ska göra vårt jobb. Vi fördjupar oss, vi kartlägger, berättar om bakomliggande orsakskerna; de socioekonomiska faktorerna. Vi kollar socialens arbete , skolan, föräldraansvaret, mansnormerna, parallella strukturerna, barnfattigdomen, segregationens effekter, rekryteringen av barnen, det förebyggande arbetet, gräver in oss i unga männens barndom, pratar med drabbade, anhöriga, vänner, civilsamhället,… Polisen då, uppklarningsprocenten, resurser, fler poliser, kameror, avhopparverksamhet, vapentillgång, partyknarkarna som göder gängkriget, ….
På måndag vaknar vi till ytterligare en skjutning. Eller de av som bor i de drabbade områden till ljud av skott eller ljus och blommor på väg till jobbet.
Vi söker nya vinklar, vi vill inte upprepa oss, ska vi ha samma frågor, vinklar, experter? vi paketerar om siffrorna; En tredje del, hälften av, rekordsiffror, ….
Känslan av likgiltighet och normalitet smyger på oss efter att man formulerat sig på ungefär samma sätt för femtionde gången.
Det ligger en fara där. Vi kanske måste upprepa oss ändå. Fler offer och därmed fler mammor och pappor att prata med. Fler skolor att granska, fler uga att höra.
Skjutningar upprepas.
Nej. Det är inte synd om oss journalister.
Vi måste upprepa, ställa samma frågor. Motstå känslan av likgiltighet.
