- Ni får helst inte ringa oss efter klockan nio på kvällen. Och ni får absolut inte knacka på vår dörr då. Inga spontana besök tack. Inte på ett bra tag i alla fall.
Det var mina föräldrars tydliga instruktioner till familj, vänner och släkt.
Vårt hus hade för några månader sedan blivit stormat av gardisterna en vanlig kväll. Tung beväpnade män som trampade runt i alla rum med sina smutsiga stövlar, vände upp och ner på allt, samlade oss alla i hallen, knuffade, skrek och satte skräck i oss. Vi ville vara förberedda om det skulle hända igen. Inte bli överraskade, Vi ville veta.
Mammas instruktioner gick ut till alla veckan efter att vi, jag och min syster, hade släppts från arresten.
Vi släpptes samtidigt utan någon förvarning eller att våra föräldrar informerats. Plötsligt stod vi utanför arrestlokalens portar i det som en gång var en soldatkasern. Samma kasern som för övrigt jag för bara tre år sedan, som trettonårig, varit med och befriat.
Vi hade svårt att på riktigt förstå att vi hade släppts. men det var inte det viktigaste. vi tänkte inte ägna oss någon tid åt frågan utan vi skyndade oss hem på halvsprång. Kasernen låg bara ett par kvarter hemifrån. Vi var fortfarande hemma.
Och bilarna som passerade vårt fönster blev färre ju mörkare på kvällen det blev. Och i takt med att mörkret föll blev vi alla i huset tystare, lite långsammare och mycket ängsligare. Så fort en bil närmade sig huset stannade alla till och spetsade till öronen.
Stannar bilen? Eller fortsätter den? Låter den som en vanlig liten personbil eller en sån där stor Toyota som gardinerna brukat ha?
Jag brukade blicks mot innergården och väga;
Ska jag ta sats och kliva på muren? Är det nu jag ska rymma? Eller är det kanske ingen fara? Bara en vanlig bil som saktat ner lite.
Allt blev slow motion för trettio sekunder, trettio tunga ångestfyllda sekunder, tills ljudet av bilen tonade bort, Och det hände flera gånger under samma kväll.
Nästan hela det året efter att vi släppts levde vi med andan i halsen, bredd fast egentligen inte bredd att gardisterna skulle storma huset. Bredd att hoppa över muren till grannen och gömma sig hos vänner. Bredd att ha färdiga svar, inga fel böcker eller tidningar i huset.
På ett sätt var de kvällarna och ångesten svårare att uthärda kanske än när man satt inne.
Men månadens gick och det hände inget. Inga gardistbilar stannade sina bilar utanför fönstret. Ingen stormning.
Livet började övergå till det normala igen med allt det hör till. Vi slappnade av. Vi levde. Vi släppte in folk som knackade sent på dörren. Folk som vi kände.
Då hände det. Vårt hem stormades av gardisterna igen.
