PK--debatt om mångfald. IGEN.

Ok Jag blev tillfrågad att vara med på PKs debatt om mångfald. 

Jag bad om betänketid. Min tveksamhet har jag förklarat förut: 

1. Debatten upplägg känns fel. Det borde handla om hur vi får till mångfald i journalistkåren. Inte om vi behöver mångfald eller vad är mångfald. 

2. Att en politisk ledarskribent är med i samtalet innebär att det kan bli en politisk diskussion om tex Identitetspolitik. Vilket jag är ointresserad av. Jag vill prata journalistik. 

3. Jag gör mig bäst i det skrivna ordet inte talande. 

Men efter att jag rådslagit med kloka människor så har jag tackat ja. PK vet mina invändningar som jag kommer ta upp där och vet att jag kommer att trycka på behovet lösningar. Dessutom svårt också att backa från ett samtal om ett ämne som man ordat om. 

Själv tänker jag ordna en debatt med rubriken:

Hur ska vi få till mångfald i journalistkåren? -Dags för handling. 

Känsligt att skoja om mångfald

Ja. Jag skriver inlägg om bristen på mångfald i medier särskilt hos publik service som har mångfald skrivet i uppdraget. Jag skriver det skämtsamt eftersom ibland orkar jag inte längre. 

Jag skrivit artiklar, debatterat, kommenterar det i nyheter,avhandlingar, kurslitteratur, ... och jag fortsätter det nu när jag själv jobbar på Publik Service också. 

Jag förstått att set är känsligt och kan upplevas illojal men jag kan inte annat. 

Helt enkelt för att problemet är  långt ifrån löst och det löses inte med smådutt här och där. 

När jag kritiserar SVT eller SR eller DN för bristen på etnisk mångfald betyder inte det jag underkänner de som jobbar där. När jag pratar om vita redaktioner är det ingen underkännande av deras personliga kompetenser. 

Det handlar inte om individer. Utan om struktur. Det handlar om de kompetenser och erfarenhet som inte finns där. Det handlar om icke-vita som inte är där. Det handlar inte för mig främst om representativitet och demokrati utan om journalistisk kvalité och legitimitet. 

Och jag tycker att vi ska kunna fortsätta prata om det, bråka om det och skoja om det så länge problemet finns. 

 Jag tänker fortsätta göra det i alla fall. Oavsett var jag själv i strukturen befinner jag mig.

De dör och det kommer nya kullar

De här unga männen som dödas med varandras händer i våra förorter, på sina egna barndomsgator. De sörjs förstås djupt av sina familjer och blir saknade av sina närmaste men för övrigt för Sverige verkar de vara obetydliga, umbärliga, en parentes. För de dör en efter en, som drabbade av epidemi och Sverige går vidare. Vi går vidare. Utan dem. 

Jag gjort journalistik nästan bara i de områden som drabbats skjutningarna. 

Många av de här killarna som nu söker varandras död var tonåringar då, åren som vi startade Södra Sidan(2006) och Norra Sidan (2010). Många av killarna har jag träffat, sagt bara hej, eller snackat djupare, några varit med i tidningen och pratat fritid, centrumhäng och skola. De är inte tonåringar nu. Någon har dödat. Några dött. Några var med jobbprojekt och fritidsprojekt som försvann. Jobbgaraget i Tensta är en sådan. Minst två av de som dött var i det nedlagda projektet. 

Suttit med föräldrar som år efter år varnat för detta. De har sett det komma. De har kunnat peka på konkreta nedskärningar som fått konkreta konsekvenser. Ibland dödlig. Lokala tjänstemän flaggat också. Inte alla. Men de av tjänstemän som höjt varningsflaggan tystats eller fått sluta.  

Det kanske låter cyniskt men för de killar som redan hamnat där är det för sent. Men det pågår en rekrytering till kriminalitet. De dör och det kommer nya kullar. De är just nu tonåringar. Det måste stoppas nu. Och då pratar jag inte polis.