Vad är en nyhet om en dödsskjutning egentligen?

En reflektion som tror många kollegor känner igen sig i. 

Utan att ha ett riktigt svar på det. 

Vad är en nyhet om dödsskjutning egentligen? Förutom att berätta när det skett. Att vara på plats som redaktion och ställa den ”självklara” frågan: hur känns det nu när det varit en dödsskjutning utanför ditt fönster, och få det ”självklara” svaret; det känns hemskt. Att följa upp med polisen. 

Hur ofta kan man åka och ställa samma fråga?

Ok. Vi ska göra vårt jobb. Vi fördjupar oss, vi kartlägger, berättar om bakomliggande orsakskerna; de socioekonomiska faktorerna. Vi kollar socialens arbete , skolan, föräldraansvaret, mansnormerna, parallella strukturerna, barnfattigdomen, segregationens effekter, rekryteringen av barnen, det förebyggande arbetet, gräver in oss i unga männens barndom, pratar med drabbade, anhöriga, vänner, civilsamhället,… Polisen då, uppklarningsprocenten, resurser, fler poliser, kameror, avhopparverksamhet, vapentillgång, partyknarkarna som göder gängkriget, …. 

På måndag vaknar vi till ytterligare en skjutning. Eller de av som bor i de drabbade områden till ljud av skott eller ljus och blommor på väg till jobbet. 

Vi söker nya vinklar, vi vill inte upprepa oss, ska vi ha samma frågor, vinklar, experter? vi paketerar om siffrorna; En tredje del, hälften av, rekordsiffror, …. 

Känslan av likgiltighet och normalitet smyger på oss efter att man formulerat sig på ungefär samma sätt  för femtionde gången. 

Det ligger en fara där. Vi kanske måste upprepa oss ändå. Fler offer och därmed fler mammor och pappor att prata med. Fler skolor att granska, fler uga att höra.  

Skjutningar upprepas. 

Nej. Det är inte synd om oss journalister. 

Vi måste upprepa, ställa samma frågor. Motstå känslan av likgiltighet.

Dags att omvärdera närhetsprincipen?

Närhetsprincipen inom journalistiken (och övriga samhället) kan verka enkelt, rationellt, till och med naturligt. 

Sverige ligger ju närmare Ukraina än Syrien eller Afghanistan. Geografi. 

Närhetsprincipen handlar också om sannolikheten att händelsen kan påverka en själv eller ens kära och nära.  Ju närmare desto mer sannolikt? 

Det handlar också om igenkänning och identifikation; kulturell kanske? Hudfärg? Religion?

Och allt detta har varit rimligt länge. Hittills.  Men kanske inte tillräckligt rimligt längre. 

Närhetsprincipen kanske är ytterligare en av de ”sanningar” som vi måste ompröva. 

Man kan inget annat än att känna solidaritet med ukrainare. Det är en absolut självklarhet. Det handlar inte om det.  

Men att hävda att på ett samhälleligt nivå det är naturligt att känna ”mer” med flyktingar från Ukraina än de från tex Syrien på grund av närhet år däremot inte en självklarhet eller rimligt. 

Bortsett från att det inte går att kvantifiera solidaritet så kan man diskutera premisserna. 

 

Geografi. Avstånden är inte lika avgörande som förut. Både när det gäller våra möjligheter att förflytta oss men också kommunikation, informationsbyte, kontakter och global ekonomi.  Vi är närmare varandra och mer beroende av varandra än förut. 

Att själv drabbas eller påverkas har också blivit mindre beroende av  geografisk närhet. Konflikter och klimatförändringar på andra platser har direkt påverkan på oss alla. 

Igenkänning och identifikation? Fler svankar har rötter i Mellanöstern än Ukraina skulle jag tro. Ockupationen  i Palestina eller IS slakt av kurder och Yezidier är för många svenskar väldigt nära. 

Jag säger inte att vi ska överge närhetsprincipen men vi kanske ska ompröva och omdefiniera den.

Varningssignalerna

Reportage ur Konflikt nov 2019

En rapport från polisen i Stockholmsregionen visar att en majoritet av de kriminella nätverken använder personer under 16 år i sin brottsliga verksamhet. Unga som snart utvecklas till alltmer våldsamma gängkriminella. Och situationen ser liknande ut på andra håll i landet. Går det att stoppa den utvecklingen?

Hör om exemplet Järva – där Konflikts Rouzbeh Djalaie letar nycklar i det förgångna för att ta reda på vad som hade kunnat göras för att hindra de blodiga uppgörelser som pågår idag.

Vi här Hagi Farah, aktiv i Järva föräldraallians, Martin Marmgren, gruppchef för polisen i Järva (Nu riksdagskandidat MP)och Anna König Jerlmyr, moderat finansborgarråd i Stockholm.

https://soundcloud.com/user-318047528/varningssignalerna

Delar misstro mot demokratiska institutioner och principer

Jag läst under åren ett antal handlingar från socialtjänsten där föräldrar säger nej till frivilliga insatser för barn som är i behov av stöd för de far illa elle riskerar att fara illa.  Där föräldrarna säger att de kan hantera problemen själva. Rätt så ofta, inte alltid, har situationen förvärrats och problemen eskalerat. Så pass att LVU blivit aktuellt. 

Jag har också sett det andra perspektivet. Föräldrar som i princip knackat på dörren hos socialtjänsten och bett om hjälp men det tagit alldeles för lång tid.  På chefsnivå hos socialtjänsten har man för ett antal år sen larmat om detta. 

Det finns en del av förklaringarna på dödsskjutningarna faktiskt där. Barn i behov av stöd och insatser som blivit utan pga föräldrarnas vägran eller otillräckliga resurser hos socialtjänsten.

Det finns fall där polisen menar att ett omhändertagande tidigt skulle ha stoppat ett mordspiral och sparat många liv. 

I båda fallen har barnet farit illa och många lägen har det haft stora konsekvenser för familjen och lokalsamhällen. 

Det finns säkert också fall där det gjorts missbedömningar och omhändertagande som inte funkat. 

Det här är tillräckligt  allvarligt problem. 

Sen kommer hela detta massivas inhemska och utländska kampanjer.    Kampanjer som delvis har kopplingar  till politiska rörelser som sprider misstro  mot demokratiska institutioner och principer. 

Jag har kollat lite ett par grupper på sociala medier som sprider uppgifter om att socialtjänsten i Sverige kidnappar barn. 

Det pratas mycket om att dessa grupper drivs av personer med koppling till islamistiska extremister. 

Jag har bara hunnit kolla två grupper. 

En av dessa grupper drivs av en etnisk svensk kvinna i 40-års åldern , akademiker, själv förälder.

Hon är inte muslim. utan aktiv kristen, Hon citerar flitigt bibeln och baserar sina argument på det.

Hon är väldigt aktiv i antivaccin-kretsar och har kopplingar till  "Frihetsrörelsen" som ordnat demonstrationer i Stockholm mot pandemirestriktionerna och vaccinpass (och not 5G och medier ,...) .

I gruppen finns flera etniska svenskar som har liknande profil som kvinnan. Hon är administrator för gruppen.

Det gör det ännu svåraste att ha ett sansat samtal om detta.

Jag märker det t.o.m. bland mina vänner här i FB. Anklagelser ligger nära till hands.

Polischef: Mordspiral kunde brutits om de unga omhändertagits

Det där med socialtjänstens omhändertagande av barn är inte enkelt. 

Ibland kan det kännas att ämnet är orapporterad.  Det gjorts en del. 

2018 gjorde vi på P4 Stockholm  fokus på samhällsinsatser kring barn som hade varit  i riskzonen att hamna i dödligt våld. 

Vi kartlagde ett antal unga som dött i dödsskjutningar. Många ut av de hade varit föremål för insatser från socialtjänsten . Insatser som ibland funkar och ibland inte. Ibland hade föräldrarna tackar nej. 

Vi tittade särskilt på en tonårig  som sköts ihjäl. Där föräldrarna hade sagt nej till insatser i tidigt skilde. 

Situationen hade eskalerat och han sköts ihjäl i en uppgörelse. Ett mord som enligt polisen blev starten på en mordspiral. 

https://sverigesradio.se/artikel/7100038

Vi har rapporterat också om barn som placerats hos natkotikadömda och kommunens bristfälliga kontroller. 

Felplaceringar från socialtjänstens sida som hjort att barn farit ill. 

Vi hade föräldrar  från Skärholmens föräldraforum som berättar om hur socialtjänsten måste jobba med relationen med föräldrarna

Socialsekreterare var med och pratar om att öppna upp socialtjänsten, komma närmare medborgarna och rekrytera från målgruppen. 

Det behövs rapportera mer och få in alla perspektiv i det här.