En ängslighet hos journalister som vi inte pratar om.

Tänker på en sak...

Den ängslighet som en del journalister känner, den ängslighet som vi inte pratar om. 

Kårens profiler pratar gärna om en annan sorts ängslighet, en ofta självupplevd, odefinierbar (vad?) ängslighet att prata om "problemen med invandring", ängslighet att bli ifrågasatt när det gäller formuleringar och perspektiv. 

Men det finns en annan ängslighet i journalistkåren som det sällan pratas om. 

Nämligen den ängslighet och ibland rädsla som uppstår när det publiceras ett jobb om tex hur ensamkommande mår eller kort inslag om mat vid ramadan eller om gatubarn eller nästan vad som helst nästan som rasifierade är med. Den våg av hat och ursinne som öses ut i sociala medier vid publiceringen och får en tänka: orkar jag? Orkar vi? Ska vi låta bli publicera på sociala medier nästa gång? 

Vad händer med journalistiken då?