Jag mötte en ung man några veckor innan jul i grillkiosken i Rinkeby. Ett kort möte. Jag satt och väntade på min hamburgare när han kom in. Ung, nyss fyllda tjugo, fick jag reda på senare och nervös. Mycket nervös. Hans blick studsade som en pingisboll i rummet när han kom in och han kunde inte stå stilla. Händerna och armarna verkade han inte ha så mycket kontroll över. Ibland höll de hans huvud i ett grepp. Ibland gled de under jackan. Han höll utkik vid dörren och hoppade till nästan varje gång en bil bromsade in. Han kom fram till mig, tittade in i mina ögon en kort stund och stod stilla. Jag såg hans skottsäkra väst putta ut från hans tröja och jag såg rädslan i hans ögon. Han är i fara. Han fruktar för sitt liv tänkte jag. Han sa inget. Han nickade. Jag var ingen fara. Jag nickade tillbaka. Han kommer att dö, tänkte jag. Hans hjärta kommer sprängas av all rädsla och stress och han kommer att dö. Hans liv kommer att vara hans död tänkte jag. Innan de som han fruktar får tag i honom.
Tre veckor senare hittades han skjuten till döds i ett garage i byn.
När han var 14 snodde han ett par jeans kollade jag sen.
Han var en av de trettio unga männen som dödats i Stockholm sen 2016. De flesta av dem var födda på 90 talet. Nästa alla var uppväxta i det som politiker och medier kallar för socialt utsatta områden, dvs områden med hög arbetslöshet och låga skolresultat. I det som vi som bor här kallar det orten.
Nästan all av dessa unga män hade som barn fått ungdomsvård; fast först vid tonåren, ofta tvångsvård, för de bedömdes blivit fara för sig själv eller sin omgivning, att de enligt Sveriges domstolar ”lever destruktivt och till exempel missbrukar eller sysslar med kriminalitet”, inlåsning med behandling; ofta som straff för begångna brott. Allt från jeansen som han snodde från butiken till misshandel och de är fortfarande tonårsbarn när allt det hög händer. .
Samma mönster hittar man hos dessa killars mördare eller misstänkta mördare; 90-talister från orten som fick tvångsvård som barn. Nu misstänkta för flera mord, en del med i en gruppering som delar av medier bestämt sig för att saluföra deras varumärke.
Vi i medier med rätta berättar om dessa killars våldsamma liv nu, det som blir deras död och drabbar omgivningen också. Det är vårt jobb. Men vi berättar sällan vilka de var innan de blev kriminella, om deras resa från leken i gården till där de hamnat nu. För vi vet ju alla att de inte blev kriminella från dag till annan; de växte upp bland oss, i samma grannskap, gick kanske i samma dagis som våra barn. Kriminologerna säger att signalerna finns redan när de är små och riskfaktorerna; livssituationen; skolgången, hemförhållanden.
Camila Salazar Atias, kriminolog och gängexpert på Fryshuset menar att det finns kunskap och lösningar.
