Förorten Mot Våld driver en kampanj för att få politikerna att erkänna dödsskjutningarna som #NationellKris
Funderar vad vår journalisters roll i denna kris är. Hur sköter vi oss? Hur sköter jag mig? För mycket av journalistiken kring dödsskjutningarna är ren kriminaljournalistik. Fokus är på vad som hände, var, när, hur många inblandad, vapnet, hur många skott, utredningen, motivet kanske, etc. Det är journalistik som behövs men det är inte ofta vi berättar vilka dessa unga män som sköts eller de som sköt dem var. Alltså vilka de var innan de gick så långt att de sköt, innan de blev det de blev och hur de blev det de blev. De kan lätt bli reducerade till hänsynslösa monster som skjuter vilt. Och det hjälper oss knappt att förstå det som händer och stoppa utvecklingen.
Vi får inte veta om mardrömmarna som killen som sköt i en uppgörelse hade långt innan han sköt. Hur han skrek och grät i sömnen. Det här berättar folk från jourhemmet han bodde i. Då var var han bara 13 men sin första polisanmälan fick han vid 9.
9.
Vid 13 var det tiotals anmälningar.
Tjänstemännen beskriver honom då som fåordig. Han är stundtals arg, mycket arg på sin moder skriver de.
Vid 15: Flera socialutredningar, jourhemsplaceringar, HVB-hem, flera SIS-placeringar, LVU: vård hemma och han är bara femton.
”I behov av traumaberarbetning”
Traumabehandling!
Men det fortsätter:
Grov misshandel, olaga tvång, övergrepp i rättssak…
För redan vid 13 har ”samhället” gett upp på honom:
”svårt och inte oproblematiskt att hitta en vårdform som passar.”
”Det finns inte heller något som talar för att den vård som socialtjänsten nu skulle kunna tillhandahålla skulle förändra förhållandena i en gynnsam riktning”
Vid TRETTON.
Sluten ungdomsvård.
Två rån till.
Död vid 17. Skjuten.
Visst behöver vi på kort sikt fler poliser och utredare. Men om vi vill lösa krisen på lång sikt så ligger svaret och lösningarna här, i det som föregår skjutningarna.
