1982 skenavrättades jag i islams namn.
Jag var sjutton år. Jag hade några timmar tidigare samma kväll hämtats av säkerhetsstyrkor som stormat vårt hem och vänt upp och ner på allt. Nu stod jag med ögonbindel och bundna händer mot en vägg i en arrestlokal någonstans i Tehran. Min far och min syster som hade arresterats samtidigt befann sig någonstans i samma lokal gissade jag.
Jag fått veta att jag är islams fiende och som sådan ska jag avrättas. Jag skakar i hela kroppen och kan inte hejda mina tårar. Jag hör någon skandera "Allahu akbar" och sen hör jag två skott. Tystnad.
Jag hör vakterna garva. Det var bara en del av processen att sätta skräck i mig, fången, och få mig att bryta ihop.
Jag är inte ensam om den erfarenheten.
Många av oss svensk-iranier som är födda i Iran bär med oss liknande erfarenheter från tiden innan migrationen till Sverige.
Islam har alltid, sedan den kom till Iran varit en viktig del sv landets politiska och kulturella historia. Men den hade i huvudsak hållit sig på sin egen planhalva, i sär från staten. Religion var tänkt som en privat relation mellan individen och Gud.
De av oss som är födda innan revolutionen 1979 har varit med om den tid då religionen hade en väldigt begränsad roll i det offentliga. Islam har alltid,
Revolutionen 1979 innebar ett nödvändigt och definitivt slut för en era med femtio år av tyranni med monarken Pahlavi. Men det innebar också att staten och religionen gick samman och därmed övergång till annan sorts tyranni, ett med islamiska förtecken.
Ett tyranni som hade kvinnor som sin första måltavla. Redan någon månad efter revolutionen blev hijab obligatorisk för alla kvinnor. Kvinnor som hade ledande positioner inom rättsväsendet, universitet, högskolor och offentliga institutioner sparkades eller förtidspensionerades.
Familjelagstiftning förändrades på de punkter kvinnor hade vunnit mark.
Oppositionella och dissidenter stämplades som kontrarevolutionärer och guds fiende.
Judar och bahaier trakasserades, blev av med sina tillgångar och arbeten. Många avrättades.
Allt skedde i islams namn.
Vi svensk-iranier bär med oss de erfarenheterna, de såren. De är en viktig del av oss. Det är vad exilen många gånge innebär; att en bär med oss skärvor av vårt tidigare liv in i det nya.
Frågan är vad vi gör av de erfarenheterna. De flesta av oss gjort det som alla exilmänniskor gör; vi har blickat framåt. Vi har överlevt, flytt och startat ett nytt liv från grunden. Vi haft fullt upp med att landa, bygga, slå rötter. Vi lagt det som hänt bakom oss, täckt över våra sår och blickat framåt. Men våra erfarenheter innan exil finns i våra blickar. Vi har inte bearbetat de upplevelser som vi haft. Vi minnts, sörjt och längtat men vi har knappt lärt oss av våra tidigare erfarenheter.
Många av oss exiliranier i Sverige uttrycker öppet en stark misstänksamhet mot troende muslimer i våra lokalsamhällen. En del till och med med stolthet kallar sig islamofober.
Jag sett vad islam är kapabel till. Då är det bara logiskt att vara rädd för islam.
Det är också lätt att hitta exiliranier bland motståndare till moskébygge i Sverige.
Förbjud moskéerna! För därifrån sprider de sina läror.
Vi har all anledning att vilja behålla det sekulära Sverige och hålla religionen och det politiska systemet i sär. Men våra erfarenheter av politisk islam i Iran får inte göra oss inskränkta och fördomsfulla och absolut inte islamofobiska. Vi har flytt religiösa tvånget för att kunna göra egna fria val i vårt liv men vi tänka oss nu att begränsa andras religionsfrihet?
Våra erfarenheter får inte bli ett hämmande filter som får oss att leva med ständig misstänksamhet och fördomar mot andra.
Exilen borde göra oss rikare som människor.
