Lyssna på icke-lyssnarna

En av de mest avgörande frågorna för alla medier och allra mest för publik Service bolagen är att nå den publik som vi inte har:

Icke-lyssnarna, icke-tittarna, icke-läsarna. 

Det är inte bara en demokratifråga. Det är också en legitimitets- och överlevnadsfråga tycker jag. 

För gapet mellan vilka som bor i Sverige och vilka grupper som tar del av de etablerade medierna får inte bli hur stort som helst.  

Då tänker jag att man måste lägga om resurserna på och jobba aktivt för att nå de grupperna, flytta fokus från att hela tiden studera och analysera den publik som vi har och deras vanor och önskemål till de som inte lyssnar på oss, som inte vet att vi finns eller inte vet bredden på utbudet vi har eller inte känner ingen sig i det,....

Jag menar inte att man ska släppa eller strunta i den publik som vi idag har.  Vi måste hitta metoder för att identifiera grupper som inte tar del av PS, lyssna efter villa frågor de har och vara bredda på att prioritera resursmässigt den publik som vi inte har. 

.

De rikas knarkande göder våldet men förklarar inte allt.

Göder de rikas knarkande de kriminella gängen? Statsministern verkar tro på det.

https://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-de-rikas-knarkande-goder-gangkriminaliteten/

Sveriges Radios konflikt har i två program försökt söka svaret på den frågan. 

Det vita pulvrets pris

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1311137?programid=1300

Och det gröna guldets pris 

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1222157?programid=1300

Vi träffade många som trodde på den effekten ibland till och med kopplingen; polis, fd langare, brukare,...

Men vi vet så lite om hur flödet av droger ser ut i finare kretsar. 

Att försäljningen och användningen av narkotika i de välbärgade områden är underbevakad är inte så konstigt egentligen tänker jag.  

En del bror på enligt kriminologer på närvaron av polis och ordningsvakter är mycket mindre  i de områden jämfört med de områden som klassats som Utsatta områden. Då är risken för att ertappas är mindre. 

Att bli utsett till Utsatt område betyder nästan per automatik att antalet anmälda brott ökar. Det är meningen med högre polisnärvaro. 

Det är också lättare att gömma undan sitt missbruk om man är resursstark och kan kompensera för missbruket.

Medelklass- och överklassområden är också delvis journalistkårens egen bakgård. Det visar de fall där polisen haft tillgång till kundlistor. Det är inte alltid lätt att granska fen egna kåren. 

Men det innebär förstås inte att rikas missbruk är hela förklaringen till gängvåldet. 

Eländet finns mitt bland oss i orten. Vi vet ju: en giftig  blandning av trångboddhet, arbetslöshet och hopplöshet med matchokultur. 

Vi behöver puzzelbiten med att skildra hur narkotikan flödar i rika omriden för att bättre förstå samband och kontext.

Varför inte drogskam inför nästa fest?

Jag har för min del svårt att se hur man kan köpa cannabis eller kokain utan att bidra till det dödlig våldet. 

Polisen ser det sambandet och i vissa fall en direkt koppling mellan kokainaffärer och vissa dödsskjutningar. 

Kriminologer pekar också på det. 

Langarna själva säger det. 

Men jag behöver egentligen inte lyssna på polisen och kriminologer för att veta det. 

Det räcker tyvärr att jag går till mitt eget centrum. De står där; yngsta jag sett 9 eller 10 år. Äldsta kanske lite över 20. De säljer, inte bara i orten utan till folk som åker in från stan. 

Det kanske finns någon typ av fair trade langare nånstans i stan som jag inte vet. Annars är det omöjligt att köpa till festen utan att bidra till att ungen i centrum dras i skiten.

Jag vet också att grundorsakerna till att unga dras in i kriminalitet är andra mer socioekonomiska. 

Men det går inte förneka det egna bidraget när man röker på eller snortar. 

Klimatförändringar får oss att känna flygskam och slutar flyga.  Vi skyltar med det. 

Varför inte drogskam inför nästa fest?

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1311137?programid=1300

Pappa räddar Hundra år av ensamhet.

Mamma oroar sig för att på natten bli begraven under sina böcker om det blir jordbävning. Pappa själv byggt bokhyllorna. 

Men det finns förstås värre sätt att dö säger hon. 

Hon vill rensa bland böckerna. Jag plockar ner. 

Hundra år av ensamhet, köpt 80. Två år innan Marquez fick Nobels pris.  

Jag frågar om hon menar allvar. Kasta böcker? 

Det har vi gjort förut säger hon. 

Kastat, gömt, gett bort och de  beslagtog en hel del böcker då de tog din syster. 

Pappa slagit in Marqués roman i tidningspapper men den håller  på att gå i bitar. 

Mamma får ändå inte läsa längre. Inte läsa, inte lösa korsord, inte titta på tv. Och läsa var hennes grej. Idag fick hon en injektion i vänstra ögat. Högra lagt av helt Hon sitter bredvid tv och lyssnar. Ibland tjuvläser hon en kort stund.  

De säger att en stor jordbävning kommer att drabba Tehran. De flesta experter är ense. Frågan är bara när. 

Vi rensar bland böckerna. Pappa räddar Hundra år av ensamhet.  

Jag och mamma kastar en del. Pappa får inte veta allt. Han har ju varit bokhandlare. Farfar också.

Förbjuden sorg

Den här texten skrev jag i Iran. Jag och mamma var vid min systers grav två gånger. Strax innan jag åkte till Sverige var jag på minnesceremoni för en av mammorna som förlorade tre barn under 80-talet i fängelse. Jag tänkt på deras sorg och hur det påverkat deras liv och deras kvarvarande barns liv. 

Jag kommer att fortsätta skriva om det här på olika sätt. Det kan kännas tjatigt och det innebär en viss risk men jag jag har rätt till det som efterlevande tycker jag och för att de inte ska glömmas bort (Hela det området som ni ser på bilderna är gravar. Vissa märkta med småstenar av anhöriga.): 

——-

En sorg som inte får levas ut, som inte riktigt kan nämnas, biter sig fast hos de efterlevande. Sorg är till för att sörjas. Öppet. Sorg måste kunna delas med andra och mötas med tröst. Annars blir det en konstig sorg. Det blir som en ständig klump i halsen som inte låter dig andas. 

För de efterlevande blir det lite som att tiden stannar. Man lever vidare men inte riktigt gått vidare. 

Och de är många i Iran. 

Mina föräldrar är två av dem. De bär på en förbjuden sorg. Sorgen efter deras dotter som dog i fängelse vid 20 års åldern och begravdes i hemlighet i en anonym gravplats för politiska fångar. De har aldrig fått sörja sin dotter så som alla andra får göra. Som föräldrar vägrades dem till och med de mest grundläggande rättigheterna enligt lagen; rätten att få veta hur deras barn dog och var.  

Ingen kropp, ingen rättsläkare, ingen dödsorsak, inget dödsbevis. Hemlig gravplats i stadens utkant, ingen begravningsceremoni, ingen gravsten, ingen offentlig gudstjänst. Bevakning och trakasserier vid gravbesök. 

Hur många barn har du mor? 

Fyra...Nej, tre.

Att ibland inte kunna nämna sitt döda barn. Att tvingas sudda ut sitt barn. 

Att inte kunna prata om sitt döda barn ens inom släkten. 

Såret efter ett förlorat barn läker aldrig på riktigt. 

Men att år efter år smyga med sorgen efter sitt barn som om man bär på en hemsk skuld och inte en tung sorg är som salt på såret. 

Och de skyldiga går fria. 

Det är en mänsklig, juridisk rättighet, även en rättighet enligt sharia att få veta hur ens barn dött och få sörja vid en grav med namn.

سوگى كه  آدمى نتواند عريان بگريدش، عريان بيانش كند دو دستى تا به ابد گلوگاه بازماندگان را ميفشارد. 

سوگ براى سوگواريست. عريان و پر صدا. سوگ را بايستى يتوان با ديگران تقسيم كرد، التيام از ديگران جست. جز اين باشد  ديگر سوگ نيست. غده ايست نفسگير در گلو. زمان به عبارتى براى بازماندگان متوقف ميشود.  زنده ها ميمانند ولى زندگى در انتظار ميماند. 

مادران و پدران خاوران، گورستان بى نام و نشان حوالى تهران از اين دسته هستند. گورستانى كه آرامگاه جوانانيست كه سه دهه پيش بدون محاكمه قانونى به جرم فعاليت و هوادارى از گروه هاى سياسى حان خود را از دست دادند. 

پدر و مادر من دو تن از آن والدينى هستند كه هرگز نتوانسته اند به مانند ديگران سوگوار فرزتداز دست رفته شان باشند. آنها از حقوق ابتدايى قانونى مبنى بر اطلاع از چگونگى مرگ فرزندشان محروم شدند. 

نه جسد، نه پزشك قانونى، نه علت مرگ. قبرستانى پنهان در منطقه صنعتى، نه مراسم ختم در مسجد، نه مراسم تشييع جنازه، نه مراسم دفن، نه سنگ قبر. كنترل و آزار خانواده ها در قبرستان.  

مادر! شما چند بچه دارين؟

چهار تا... نه سه تا. 

اجبار به حذف فرزند از دست رفته خود. 

در مواردى  حتى واهمه و پرهيز از صحبت كردن از فرزند خود در بين خويشاوندان. 

سال ها سپرى ميشوند. سوگ در پستوى خانه نهان ميشود آنچنان كه گوبى گناهيست. در حالى كه گناهكاران آشكارند. 

اطلاع از چگونگى مرگ فرزند و سوگوارى در گورستانى با نام و سنگ حقى انسانى، قانونى و شرعيست.

Änglatät begravning

Om man följer en död till graven får man sällskap av minst två änglar vid var sin sida som bringar guds gunst. I alla fall om man tror på haditherna, berättelserna om profeten Mohammed. Det gör inte jag men jag tilltalas av själva tanken. 

Min farbrors begravning måste varit fett änglatät med så mycket folk som var där. Han dog samma kväll som jag anlände i Tehran. Det skickas inga inbjudningar när någon dött. Man bara infinner sig. Jag åkte nattbuss 40 mil för att vara med på begravningen. För man måste säga farväl och inte vill man missa änglarna. 

Jag stod i drygt tre timmar i moskéns dörr, bockade och nickade tacksamhet mot en oändlig parad av män strömmade ut från farbrors minnestjänst. Efter drygt 60 år som allmänläkare i stan hade halva stan varit hans patienter.  De var där. Änglarna måste ha köat. 

- Tack för att ni kom. 

- Väl bekommen. 

- Må gud ge frid till era döda också. 

På ett bröllop träffar du bara de bjudna. På en begravning i Iran träffar du alla. Ingen bjuds. Alla kommer; okända släktmedlemmar,  glömda släktmedlemmar, dina ex, handlaren runt hörnet, pappas kusins frus bror. barndomsvännen, blodsfienden.

Det gjorde jag också. Män i min ålder ofta med lite rundare mage än min som kramade mig hårt och länge. 

-Kommer du inte ihåg mig? Det är ju jag. Vi i princip växt upp tillsammans. 

Och jag spelade med. 

Och blodsfienderna. Efter drygt trettio år befann vi oss i samma rum igen. Jag undvek konfrontation  med respekt till farbror. Han som nu låg i sin grav, sidoläge höger med ansiktet mot Mecka. Så som en sann muslim ska ligga i sin grav. 

Samma dag som jag kom fram till farbrors stad åkte vi fem närmaste män i familjen till bårhuset för att förbereda farbror för begravningen. 

Plötsligt stod jag där med min farbrors huvud i min famn i kylrummets dörröppning. Farbror är för tung tänkte jag. Farbror är död tänkte jag.  Overkligt. Jag tänkte också på dörröppningen undrade varför den var så smal. 

Vi la farbror på det vita kakelbordet. Ghosl, tvagning.  Jag kände hur min rygg drog ihop sig när vi hävde farbrors kropp över bordskanten. Sen kramade jag min kusins axlar och vi såg på medan de tvättade farbrors  kropp. Alla veck. Alla hål. Flera gånger om. De vände och vred på honom som en docka. Farbror hade liggsår. 

De torkade honom. Tillsammans lyfte vi farbror över till ett annat bord som var var täckt av ett vitt tyg. De svepte in farbror i flera lager av tyg. Ansiktet hölls öppet. Vi turades om att pussa pannan. 

Vi rullade farbror till väntrummet, backade och lämnade plats för kvinnorna som ville ta farväl. Jag vilade ryggen i en stol. 

Vi hade bara börjat med den stora uppgiften som uppstår efter döden, för de anhöriga; att hjälpa den döde dö färdigt; 

Begravningen, tre dagars minnestjänst, sjudagars minnestjänst, fyrtiodagars minnestjänst, årsdagen. Sen tillkommer det extra dagar lokalt i olika provinser. Det må förlama allt annat för de levande. Men viktigt. Må farbror vila i frid! 

Graven. 

Mosken. 

Väntrummet i farbrors läkarmottagning.