Det är lätt att titta på andras lögner och moralisera. Det kan till med kännas lite bra. Det är ju andras lögner. Själv ljuger man ju inte. Inte när det gäller viktiga allvarliga grejer.
Men det finns just viktiga saker som man måste ljuga om.
Få skydd är en sån sak.
Hörde i P1 om “ensamkommande vuxna” som ljuger. "Bedragare" som ljuger om sin ålder.
Det är allvarligt om barn tvingas bo med vuxna män.
Men jag tänkte på alla de lögner som jag själv dragit: ljugit, förfalskat och bedragit. Allt för att kunna vinna fördelar; slippa, slippa undan, släppas in, släppas ut, smugglas ut, smugglas in, få stanna, få åka, inte få stryk...
Jag sa jag var tretton fast jag var sexton när förhörsledaren frågade, för att slippa stryk. Men det hjälpte inget. Mina egna böcker som han visade mig kände jag inte igen sa jag. Jag ljög om min syster, min pappa, min mamma. Förhörsledaren ljög jag för om allt. Nästan.
- Ångrar du dig? Frågade han. Svär du på Koranen att du aldrig kommer ha samröre med dessa Guds fiender?
- Ja sa jag. Jag ljög.
- Skriv på här.
Jag skrev på och log inom mig.
Jag ljög dagligen för allehanda småpoliser, både självutnämnda och officiella. Jag ljög om vem jag är, ålder, namn, vad jag gjort, vad jag ska göra, vilka jag känner,...Allt.
Jag ljög för iranska gränssoldaterna, för de turkiska gränssoldaterna, för smugglarna, turkiska polisen, östtyska ambassaden, turkiska tullen.
Jag förfalskade pass, mutade turkiska polischefer, konstaplar, busschaufförer. Jag berättade inte allt för svensk gränspolis. Jag rev mitt pass. Jag ljög om min resväg.
Jag ljög inte om min ålder. Jag sa som det var. Nitton. Hade jag behövt ljuga om det för att få stanna hade jag gjort det. 16. Lätt.
Nu har jag slutat ljuga. Yani :)
Varför? Därför att jag lyckats skaffa mig privilegier som jag inte hade.
Viktigaste av alla; skydd och medborgarskap med tillhörande medborgerliga rättigheter.
Skyddsbehov som ung man har fast man är 20 och inte 18.
