Jag fyller aldrig 18. Jag skjuts ihjäl innan.

Torsdag 29/11 höll P4 Stockholm ett radiosänt samtal om samhälles förebyggande insatser kring barn så läste poeten och frilansjournalisten Aleyna Kaya en text som är en omarbearbetning av citat ur offentliga handlingar om en tonåring som sköts ihjäl innan han fyllde 18.
Den här berättelsen om offret har också stora likheter med berättelserna om de unga förövarnas barndom.
(1,5 min in i denna länk https://www.facebook.com/p4stockholm/videos/336859810200321/)

Jag är 12.

De placerat mig i ett jourhem. 

Kvalificerat jourhem.

Polisen tog mig.

”Delgivits misstanke om rånförsök” skriver de.

De hittar bilder på cannabis i min mobil.

Jag är 13.

Jag har redan 10 polisanmälningar på mig. 

Skadegörelse. 

Jag vill fylla 18:

De säger att jag är ” fåordig, nedstämd och stundvis mycket arg…” på vadå? På allt.

Psykologerna säger att jag är ”hyperaktiv” att jag har ”svårt med impulskontroll.”

Jag vill fylla 18:

De skriver att jag ”hamnar ofta i konflikt med andra elever.”

Jag har ADHD säger de. 

”Utredning av ADHD inte fullföljts” skriver de.

Du har ”stora koncentrationssvårigheter och ett hyperaktivt beteende.” säger de till mig.

Men de bedömer inte att jag egentligen har ” några inlärningssvårigheter:”

Men de tror inte jag skulle klara en vanlig klass.

Jag vill fylla 18

Jag har ofta mardrömmar skriver Jourhemmet till socialen. 

De skriver att jag  ”skriker och gråter i sömnen. Även de tidigare jourhemmen har berättat om mardrömmar.”

De säger att jag umgås i kretsar som inte är lämpligt med hänsyn till min låga ålder.

”Bedömningen efter tidigare beviljade insatser är att den önskade effekten inte kunde uppnås”

Jag vill fylla 18

BUP bedömer att jag är ”i behov av en traumabearbetning”.

Jag vill fylla 18.

Jag har flera nya domar på mig. 

”stora svårigheter att hitta ett passande vårdalternativ” skriver Socialen.

Jag avviker från placeringar.

”inte oproblematiskt att hitta en vårdform som passar” skriver de.

Jag vill så gärna fylla 18.

”socialtjänsten är medveten om att denna bedömning inte säkerställer en tillfredsställande vård för honom där återfall i brottslighet inte kan uteslutas.”

Jag vill fylla 18

”socialtjänsten "till största del" uttömt de resurser som finns att tillgå”

Jag fyller aldrig 18.

Jag skjuts ihjäl innan.

Sorgen som måste smygas med

Det mest ofattbara och hemska som kan hända en förälder är att ens barn dör innan en själv.  Speciellt om de dör unga och våldsamt. Svårt att föreställa sig den oerhörda sorgen och saknaden som gör sig påmind för resten av livet. Jag tänker på mammorna och papporna som förlorat sina barn i dödsskjutningarna.  All styrka till dem 👊🏾❤️❤️❤️

 Jag tror mig ha en viss aning om den sorgen. Min mamma förlorade sin dotter, min syster i våldsam död. Hon var 21 när hon dog. 

Men jag också börjat tänkt på de föräldrar vars barn dödat. Deras sorg som de kanske måste smyga med. Sorgen över det barn de förlorade I den stund hen mördade och skammen för det liv deras barn tog. 

Det här är sår som inte läks som alla måste leva med.

Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade.

Jag hatade exilens längtan de första åren när jag höll på att bygga upp ett nytt liv här. Jag hatade alla dikter som handlade om ghorbat och mohajerat, exil och migration Jag hatade när iranier över en kopp te eller tequila blev nostalgiska och klämde fram tårar. Jag hatade de färdigpackade resväskorna som när som helst skulle ta en hem igen.  

Jag hade svettat bort min längtan redan när jag var i Turkiet, innan jag kom med båten till Trelleborg. Jag hade svettat bort gulsoten som jag fått i gränsen mellan Iran och Turkiet, det och min längtan hem i samma veva, omhändertagen av mina vänner. Jag hade då från en telefonhytt i hotellobbyn i Istanbul  till mina föräldrar bett och bönat att få vända tillbaks no matter konsekvenserna. 

Framme här var jag nollställd, lite av CtrlAltDelete. Nu börjar jag om. Fuck längtan. Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade. 

Det gått 33 år. 

Jag byggt ett liv. Någon sorts liv. 

Men nu räcker det med ljudet av en järngrind, lukten av varm asfalt eller åska i varmt väder, små men speciella saker för att jag ska drabbas åtminstone i stunden av en enorm längtan, insvept i sorg och få det svårt andas. 

Men jag hämtar mig snabbt. Nu har jag försonats med exilens längtan. Insett att det är en normal del av mitt och många andra flyktingars liv.

Säg mig kusin!

”När Röda och Gröna slingrar sig och slickar varandra av och an på vattnet mellan Gamla stan och Slussen

tittar jag mina tysta kusiner på andra sidan i ögonen 

våra kinder snuddar genom glasrutorna och jag skriker inom mig:

vem av er? Vem av er skulle hålla mig om axlarna och välsigna mig med en kyss på pannan när jag som mest behöver det

när jag förgörs av saknad? 

Säg mig kusin! Vem av er skulle se mitt barn som sitt och dela bröd med, av sitt?

Vem av er skulle sörja vid min sida? Torka mina tårar? 

Vem av er skulle öppna sin dörr

Vem av er skulle låta mig anlända som ny

rota mig 

som ny

och 

vem av er 

skulle 

stänga 

dörren, 

inte vilja dela bröd, dela gård, dela värld med mitt barn? 

Vem av er skulle måtta volym och söka andrum istället?

Röda skiftar färg när vi närmar oss tillbaks till början

Kusiner skiftar färg 

Kusiner går av

Det vita silas 

som äggvitan mellan fingrarna 

sipprar ut igenom öppningarna vid varje stopp

till sina gårdar, sina andrum

Kvar är vi andra kusiner; romer, araber, turkar och kurder och perser och afghaner och latinare 

som landar hemma. 

Volym bekommer inte oss

och vi andas ihop i det rum vi har och planerar inta andra rum. ”

Jag avsäger mig viljan att bli svensk.

”Jag har nu bestämt mig. Tänkt länge på det. Ja. Det får bli så Jag bestämt för att jag inte vill vara svensk. Inte längre. 

Lyssna! Jag gör inte slut och jag ser absolut inget fel  på svenskheten. 

Men bäst att det blir så. 

Det är en pragmatiskt beslut. 

Jag hade velat säga att jag avsäger mig min svenskhet, utträder, kliver av. 

Men jag kan inte säga det för jag aldrig kunde kliva på, aldrig trädde in. 

Jag avsäger mig viljan att bli svensk. 

För jag har velat bli det i mer än tre decennier. Såna är vi flyktingar. Vi flyr från nåt och söker trygghet i nytt gemenskap. Viljan att bli svensk nästan väntade på mig på kajen i Trelleborg när jag 1985 som flykting klev av färjan. Men jag vill inte det. Inte längre. 

För jag kan inte bli det verkar det som. Spelar ingen roll hur hårt jag vill. För jag orkar inte längre. För jag knapp vet längre vad svenskhet är. 

Därför strävar jag inte efter att bli svensk. 

Fuck it. 

Nu kan jag andas. Lättare.

Jag är inte svensk. En sån hållning borde glädja också de krafter som länge varit besatta av vilka som är svenskar och svenska värderingar. Ledarskribenter och brunpolitiker borde också andas och ägna sig åt annat än vem som är svensk. 

Jag säger upp min eftersträvade svenskhet. Men det är absolut inget bittert uppsägelse.  Jag kommer att förbli samma människa som innan. I huvudsak Yani. 

Jag kommer inte bete mig mindre osvensk heller hädanefter. 

För inget av det gjort i mitt liv, inga värderingar som jag levt efter varit svenskt eller iranskt. Det varit jag. Jag kommer att vara jag.

Jag vill inte bli svensk men jag förbehåller mig rätten att älska Sverige och skälla ut Sverige när jag vill och hur jag vill.”

akaciornas sömn

 

”Jag vill dö akaciornas sömn.  Drömlikt

Vid en kort vindpust 

som passerar försiktigt. 

Jag vill flyga petuniornas

tunga andning. 

Våt och varm

i sommarträdgårdarna 

i eftermiddagens begynnande timmar 

flyga petuniornas andetag. 

Även om knivens blåa lilja 

skulle blomma på min bröst

vill jag dö akaciornas dröm.

Vara med blommans alldeles sista stund

och petuniornas tunga passage 

mellan fönsterrutorna

klockan sju på kvällen. ”

می خواهم خواب اقاقیاها را بمیرم

خیال گونه 

در نسیمی کوتاه 

که به تردید می گذرد 

خواب اقاقیاها را بمیرم.

 

می خواهم نفس سنگین اطلسی ها را پرواز گیرم.

در باغچه های تابستان

خیس و گرم 

به نخستین ساعات عصر 

نفس اطلسی ها را پرواز گیرم.

حتا اگر

زنبقِ کبود کارد

بر سینه ام گل دهد-

می خواهم خواب اقاقیاها را بمیرم

در آخرین فرصت گل، 

و عبور سنگین اطلسی ها باشم 

بر تالار ارسی

به ساعت هفت عصر.ه

”Aldrig har jag fruktat döden”

Ahmad Shamloo

”Aldrig har jag fruktat döden

fast dess händer varit bräckligare än banaliteten. 

Min fruktan dock varit att dö i ett land

där dödgrävarens handpenning  är mer än priset för människans frihet. 

Söka

Finna

och då

av fri vilja välja

och grunda en vall 

av ens eget varande. 

Om döden är värt mer än så,

aldrig aldrig har jag fruktat döden. ”

Vi måste förstå det som föregår skjutningarna om vi ska stoppa utvecklingen.

Förorten Mot Våld driver en kampanj för att få politikerna att erkänna dödsskjutningarna som #NationellKris 

Funderar vad vår journalisters roll i denna kris är. Hur sköter vi oss? Hur sköter jag mig? För mycket av journalistiken kring dödsskjutningarna är ren kriminaljournalistik. Fokus är på vad som hände, var, när, hur många inblandad, vapnet, hur många skott, utredningen, motivet kanske, etc.  Det är journalistik som behövs men det är inte ofta vi berättar vilka dessa unga män som sköts eller de som sköt dem var. Alltså vilka de var innan de gick så långt att de sköt, innan de blev det de blev och hur de blev det de blev. De kan lätt bli reducerade till hänsynslösa monster som skjuter vilt.  Och det hjälper oss knappt att förstå det som händer och stoppa utvecklingen. 

Vi får inte veta om mardrömmarna som killen som sköt i en uppgörelse hade långt innan han sköt. Hur han skrek och grät i sömnen. Det här berättar folk från jourhemmet han bodde i. Då var var han bara 13 men sin första polisanmälan fick han vid 9. 

9. 

Vid 13 var det tiotals anmälningar. 

Tjänstemännen beskriver honom då som fåordig. Han är stundtals arg, mycket arg på sin moder skriver de. 

Vid 15: Flera socialutredningar,  jourhemsplaceringar, HVB-hem, flera SIS-placeringar, LVU: vård hemma och han är bara femton. 

”I behov av traumaberarbetning” 

Traumabehandling!

Men det fortsätter:

Grov misshandel, olaga tvång, övergrepp i rättssak…

För redan vid 13  har ”samhället” gett upp på honom:

”svårt och inte oproblematiskt att hitta en vårdform som passar.”

”Det finns inte heller något som talar för att den vård som socialtjänsten nu skulle kunna tillhandahålla skulle förändra förhållandena i en gynnsam riktning”

Vid TRETTON. 

Sluten ungdomsvård.

Två rån till. 

Död vid 17. Skjuten. 

Visst behöver vi på kort sikt fler poliser och utredare. Men om vi vill lösa krisen på lång sikt så ligger svaret och lösningarna här, i det som föregår skjutningarna.

Svenska barn förklarar: skillnaden mellan svenskar och svennar.

En sak som jag äntligen fått det förklarat för mig idag i bilen av ett par trettonåringar: 

I Sverige har vi både svenskar och svennar och det är två olika saker. 

Så här: 

Alla svenskar är inte svennar men alla svennar är svenskar. De svenskar som inte är svennar kan vara svenniga om det behövs. Det är inget konstigt eller negativt. Det är bara så. 

Till exempel pratar alla svennar svenska. Men inte alla svenskar. Många svenskar pratar svenska men kanske inte som svennars svenska och de pratar andra språk också än svenska. 

Lite så...

Måste man deklarera sin lojalitet till Sverige? Eller sin tillhörighet?

Vem får tala för Sverige med självklar rätt? Vem får utmana Sverige eller läxa upp Sverige utan att ifrågasättas? Vem får vara Sverige? Vem får säga: Sverige, vi Sverige utan darr i rösten, utan att få fråga om ens egen svenskhet?

‪Måste man deklarera sin lojalitet till Sverige? Eller sin tillhörighet. Hur ofta? I vilka lägen? Vilka kan kräva det av en ?  Och om man inte vill deklarera det? Eller om man inte ens vill tillhöra ett land eller vara lojal mot en flagga? ‬

Bär vi alla ansvar för rasismen?

. 

Jag skrev att Sverige borde skämmas över rasismen som haglat över Durmaz sen igår kväll. Jag skrev att jag skäms för det. 

Sen fick jag frågor om vilka som är Sverige, vilka borde skämmas, om jag anser mig själv vara en del av Sverige, .... Sen trots att jag inte skrev något om ansvar så kom den frågan: har vi något ansvar för attackerna mot Durmaz.

Jag försökte förklara hur jag tänker. Det kanske blir lättare om jag förklarar så här:

Afghanerna i Iran utsätts för strukturell rasism både av vanliga iraniern på gatan och av staten. Jag har personligen inte utsatt någon med afghansk påbrå för rasism i Iran. Men jag skäms för det ändå. För jag är en del av samhället som det här pågår i och tycker att jag just som en del av samhället har ett ansvar för det. 

Jag skäms och har ansvar tycker jag för att det dör unga män på våra gator i skjutningar. 

Jag skäms och har ansvar för att jag såg en 10-12 åring sälja droger i mitt centrum.  

...

Jag skäms och har ansvar för att Durmaz utsätts för rasism. 

Ansvaret ligger i att jag måste orka agera!

Kollektivt ansvar? Ja det tycker jag. Få inte panik. Det handlar inte om juridiskt ansvar.  Inga massrättegångar! . 

Det handlar om att tillsammans (kollektivt) agera.  

Politikertal utan jobbiga journalister

Nu vill jag varna trogna och känsliga  publik service-fans, mig själv inräknat för detta inlägg. 

Det här är en reflektion bara, en tänka-högt. Ta det som det. Vet att många tycker att det är känsligt att diskutera PS. Men jag tycker att vi måste; 

Mycket av journalistiken som görs i Sverige håller ett högt mått av professionalism och saklighet, särskilt inom publik service. Allmänhetens förtroende för SR och Svt har dalat någon procentenhet men det är fortfarande väldigt högt. 

Samtidigt har journalistiken och i hög grad PS stora brister när det gäller mångfald i kåren och i utbudet. Det är en sorglig och kladdig historia för sig själv. 

Men sen anar jag lite andra saker. Det är här som mina funderingar och reflektioner slår in.

Jag anar en tendens inom journalistiken som i sina stunder riskerar att ge avkall på själva uppdraget, backa från det.  Jag är delvis skyldig till det. Det handlar om politikerintervjuer där formatet gör att reportern ger politikern fri plattform att ostört marknadsföra sin politik och göra utspel utan att få ordentliga pålästa kritiska frågor eller ibland några frågor alls. 

Jag tänker på alla Aktuellt-debatt när politiker hävt ur sig påståenden om flyktingar som lyxsökare eller brottslingar, eller Agenda-debatter där politikerna skriker ut ”det stämmer inte” till varandra och tittarna inte får någon hjälp. 

Eller de gånger politiker får det bäddad för sig att göra ett saftigt utspel. 

Reporter: Danska getton ska avvecklas. Man ska riva ner de områdena. Borde man göra samma sak i Sverige tycker du?

Politiker: Ja!

Sen kommer ingen motfråga med substans.  

Eller Tal till nationen. 

Fritt, utan någon jobbig påläst reporter som hjälper väljarna att sätta saker i sammanhang, granska fakta, ifrågasätta.

Hans hjärta kommer att sprängas av rädsla, tänkte jag

Jag mötte en ung man några veckor innan jul i grillkiosken i Rinkeby. Ett kort möte. Jag satt och väntade på min hamburgare när han kom in. Ung, nyss fyllda tjugo, fick jag reda på senare och nervös. Mycket nervös. Hans blick studsade som en pingisboll i rummet när han kom in och han kunde inte stå stilla. Händerna och armarna verkade han inte ha så mycket kontroll över. Ibland höll de hans huvud i ett grepp. Ibland gled de under jackan. Han höll utkik vid dörren och hoppade till nästan varje gång en bil bromsade in. Han kom fram till mig, tittade in i mina ögon en kort stund och stod stilla. Jag såg hans skottsäkra väst putta ut från hans tröja och jag såg rädslan i hans ögon. Han är i fara. Han fruktar för sitt liv tänkte jag. Han sa inget. Han nickade. Jag var ingen fara. Jag nickade tillbaka. Han kommer att dö, tänkte jag. Hans hjärta kommer sprängas av all rädsla och stress och han kommer att dö. Hans liv kommer att vara hans död tänkte jag. Innan de som han fruktar får tag i honom. 

Tre veckor senare hittades han skjuten till döds i ett garage i byn. 

När han var 14 snodde han ett par jeans kollade jag sen. 

Han var en av de trettio unga männen som dödats i Stockholm sen 2016. De flesta av dem var födda på 90 talet. Nästa alla var uppväxta i det som politiker och medier kallar för socialt utsatta områden, dvs områden med hög arbetslöshet och låga skolresultat. I det som vi som bor här kallar det orten.

Nästan all av dessa unga män hade som barn fått ungdomsvård; fast först vid tonåren, ofta tvångsvård, för de bedömdes blivit fara för sig själv eller sin omgivning, att de enligt Sveriges domstolar ”lever destruktivt och till exempel missbrukar eller sysslar med kriminalitet”, inlåsning med behandling; ofta som straff för begångna brott. Allt från jeansen som han snodde från butiken till misshandel och de är fortfarande tonårsbarn när allt det hög händer. . 

Samma mönster hittar man hos dessa killars mördare eller misstänkta mördare; 90-talister från orten som fick tvångsvård som barn. Nu misstänkta för flera mord, en del med i en gruppering som delar av medier bestämt sig för att saluföra deras varumärke.

Vi i medier med rätta berättar om dessa killars våldsamma liv nu, det som blir deras död och drabbar omgivningen också. Det är vårt jobb. Men vi berättar sällan vilka de var innan de blev kriminella, om deras resa från leken i gården till där de hamnat nu. För vi vet ju alla att de inte blev kriminella från dag till annan; de växte upp bland oss, i samma grannskap, gick kanske i samma dagis som våra barn. Kriminologerna säger att signalerna finns redan när de är små och riskfaktorerna; livssituationen; skolgången, hemförhållanden.

Camila Salazar Atias, kriminolog och gängexpert på Fryshuset menar att det finns kunskap och lösningar. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6875440

13 saker att tänka på när vi journalister bevakar dödsskjutningarna

Det skjuts mycket. Många döda. Det rapporteras också mycket i medier. 

13, kanske självklara,  saker att tänka på när vi journalister bevakar skjutningar. 

1. Det sprids mycket rykten på gatan när det skjuts. Vi ska lyssna men vi ska inte göra nyhet på obekräftade uppgifter. Det spelar ingen roll hur smaskiga de låter. Det är inte bara dålig journalistik. Det kan till och med vara livsfarlig för de inblandade. 

2. Vi ska ha syfte med vår bevakning; det ska förklara, granska, tillföra nya uppgifter,... Då räcker det inte med att läsa domar och paktera det som nyhet. 

3. Vi ska inte ge gratisreklam för olika kriminella gäng. Vi ska i möjligaste mån undvika publicera olika grupperingars varumärke. 

 4. Vi ska inte heller låta vår journalistik påverkas av det som uppfattas ”allmänna opinionen” eller ledarsidorna.   

5. Vi ska inte anamma oss ord och begrepp som politiker och opinionsbildare använder. 

6. Vi behöver inte alltid vara först med att rapportera när det skjutits. Hellre korrekt och relevant än snabb och först. 

7. Nej. Etnicitet är inte avgörande för att hamna i kriminalitet. Vi ska inte kasta bort fakta och vetenskapligt belagda förklaringsmodeller bara för att det skjuts så mycket. 

8 . Vi ska överhuvudtaget inte gå panik för att det skjuts så mycket för att alla andra fått panik. Det blir inge bra journalistik. Andas. 

9. Vi ska alltid låta de drabbades, anhörigas, boendes perspektiv höras, sätta ton och problemformulera. 

10. Fd unga kriminella män har ett perspektiv och erfarenhet som är värdefull men vi ska inte överdriva och ge fe alldeles för stor plats. Det finns andra krafter i lokalsamhällen, ink unga icke-fd-kriminella män som har bra input. 

11. Skjutningarna väcker olika aktörers intresse; politiska partier; polisen, fd kriminella, opinionsbildare, rasister,... Vi måste vara vaksamma. 

12. Vår journalistik ska inte stanna vid att berätta om det dödliga våldet. Vi måste ge plats för politiska lösningar, civilsamhällets  krav och intiativ och goda exempel.  

13. Det händer annat än skjutningar. Vi ska fortsätta rapportera om allt det andra som händer och är viktigt. 

Vad är egentligen den gemensamma nämnaren för killarna som dör i skjutningarna?

Vad är egentligen den gemensamma nämnaren för killarna som dör i skjutningarna?

Svt tittat på sex av de killar som dött i skjutningarna i Rinkeby och hittat en gemensam nämnare; fem av killarna hade somaliskt ursprung. Det blev en nyhet och därmed en etnisk förklaring till det dödliga våldet i sociala medier.
Att fem av de sex som dött i skjutningarna hade somaliskt ursprung är förstås en korrekt observation och det är allvarligt. Men det förklarar knappt något.
För så är det med allt som händer i Rinkeby. Fem av sex personer som nyser i Rinkeby har med största sannolikhet somalisk ursprung! Sån är ju vår segregerade Stockholm; somalier i Rinkeby, iranier i Kista, turkar i Fittja, ...
Etniska segregationen är självklart inte utan betydelse för hur vi ser på det dödliga våldet; tex om och vad vi gör åt problemet. Men det förklarar inte själva våldet.
Om vi nu ska titta på gemensamma nämnare så finns det andra saker som kan ge en bättre förklaring.
Jag har tittat på de unga män som varit inblandade i skjutningar 2016-2017 i Stockholmsstil län, antingen som offer eller förövare. För alla skjutningar händer faktiskt inte bara i Järva.
Av 27 döda är 95%  födda på 90-talet. Nästan alla är uppväxta i de delar av Stockholm som regeringen kallar för utsatta områden; områden med hög arbetslöshet och dåliga skolresultat.
Många vuxit upp i hushåll med knapp ekonomi. Många med ensamstående mödrar.
Nästan alla har i tidig ålder haft problem i skolan, varit utåtagerande och varit föremål för socialtjänstens insatser.
Nästan alla ha under perioder varit placerade på LVU-hem.
Mellan 2005 och 2012; medan killarna hade sin svåra uppväxtperiod, minskade Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltnings nettobudget för ”Verksamhet för barn och unga” minskade med 16% (81,3 mnkr).
Just i Rinkeby skrev stadsdelens dåvarande chef för socialtjänsten:
”Vi anser nu att vi nått gränsen för vad vi kan godta som en rimlig nivå för biståndsinsatser”
Vi har pojkar i tonåren idag som är i liknande livssituation som dessa döda killar hade när de var mindre.
Vet inte hur många av dem har somalisk bakgrund. Det spelar mindre roll.
Alla kommer inte hamna i det dödliga våldet. Absolut inte. Men en del.
Vill vi få stopp på utvecklingen så att de inte skjuter och skjuts om fem år så måste vi ändra deras livssituation idag.