Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade.

Jag hatade exilens längtan de första åren när jag höll på att bygga upp ett nytt liv här. Jag hatade alla dikter som handlade om ghorbat och mohajerat, exil och migration Jag hatade när iranier över en kopp te eller tequila blev nostalgiska och klämde fram tårar. Jag hatade de färdigpackade resväskorna som när som helst skulle ta en hem igen.  

Jag hade svettat bort min längtan redan när jag var i Turkiet, innan jag kom med båten till Trelleborg. Jag hade svettat bort gulsoten som jag fått i gränsen mellan Iran och Turkiet, det och min längtan hem i samma veva, omhändertagen av mina vänner. Jag hade då från en telefonhytt i hotellobbyn i Istanbul  till mina föräldrar bett och bönat att få vända tillbaks no matter konsekvenserna. 

Framme här var jag nollställd, lite av CtrlAltDelete. Nu börjar jag om. Fuck längtan. Jag såg ner på hemlängtan och de som längtade. 

Det gått 33 år. 

Jag byggt ett liv. Någon sorts liv. 

Men nu räcker det med ljudet av en järngrind, lukten av varm asfalt eller åska i varmt väder, små men speciella saker för att jag ska drabbas åtminstone i stunden av en enorm längtan, insvept i sorg och få det svårt andas. 

Men jag hämtar mig snabbt. Nu har jag försonats med exilens längtan. Insett att det är en normal del av mitt och många andra flyktingars liv.