Jag klarar inte av att misstro mina grannar

Jag känner att jag måste förklara mig lite. 

Jag följer som alla andra nyheterna från Kobane, läser om hur Daesh/ISIS sprider skräck med sina värderingar och handlingar i hela regionen och i övriga världen. Jag blir som alla andra skräckslagen. Jag ser bilderna Daesh lagt upp och jag tittar fast jag blundar inuti mig.  Jag får också panik. Jag vill rensa bort allt som har med Daesh att göra från mitt huvud och från jordens yta. 

Jag ser skräcken och paniken som drabbats oss och jag hör alla som skriker och varnar. Jag hör också missstro och anklagelser som sprider sig. Sen försöker jag, så gott jag kan, urskilja rösterna från varandra. För jag klarar inte ständig panik.  För jag behöver ocskå höra röster som trots allt pratar om hopp, lösningar och inte låter sig syras av panik.

En del av mina vänner, de flesta från Iran, antyder eller säger rakt ut att jag antingen är naiv eller ideologisk styrd eller smygislamist. 

"Du har ju varit med om det själv. Du har drabbats av islams framfart i Iran. Du ska inte vara naiv. Du vet väl vad de går för. Du måste aktivt motarbeta dem. Inte gå runt  leka demokrat och naivt låta dem växa. ....."

Ungefär. 

Ja. Det har begåtts och fortfarande begås fruktansvärda brott mot mänskligheten i Islamiska Republiken i Iran. De begås i islams namn. 

De flesta iranier bär djupa sår, erfarenheter från islamiska republiken. Jag har respekt för det. Jag är själv en av dem. 

Min familj också drabbades av det. Jag har förlorade min syster. Hon fick inte ens begravas som alla andra för hon ansågs inte vara riktig muslim. 

Jag skenavrättades medan någon ropade Gud är stor. 

Men vad gör vi av våra erfarenheter? Blir de bara ett sår, ett bittert minne som vi bär med oss? I bästa fall som någon sorts vaccin mot att drabbas av liknande erfarenheter? Bearbetar vi våra erfarenheter? Lär vi oss av dem? Blir vi större människor tack vare våra sår eller bara bittra? 

Förbjud nya moskéer. Tro inte på imamernas ord. Begränsa deras inflytande. Stryp stödet till deras föreningar. De är inte riktiga demokrater. De låtas. Förbjud hijab, halal,.......

Behandla din granne annorlunda. För hen är muslim. 

Var det inte där jag själv, min familj var i Iran? Vi var inte riktiga muslimer. Vi låtsades. Razzia hemma, förhör med förbundna ögon, skenavrättning, häkte, avrättning,....

Vi hade bekanta som var bahaiter.. De var verkligen inga "riktiga" muslimer. Och det räckte för att de skulle bli av med sina jobb, fängslas, avrättas. 

Jag vill inte de sår jag har, mina erfarenheter gör att jag gör liknade saker som mina förtryckare gjorde. Jag vill inte gå runt och misstro mina grannar och andra bara för att de är muslimer. 

Jag kan inte leva med misstro.  Kalla mig naiv men jag kan inte. Jag gör det faktiskt delvis av egoistiska skäl. För det är helt enkelt jobbigt att leva misstro mot andra. Det suger all energi. Det går inte andas då. 

Jag behöver tro att det går att leva ihop. 

Typ.