"Det hjälper inte att gömma undan snusket"

Tbaneanteckningar

Mötte idag en av tidningens skribenter. En äldre kvinna som bott i Husby mer än fyrtio år. 
-Det hände något fantastisk häromdagen. Jag fick konfronteras med mina fördomar. För du vet, jag har ju också de fördomarna. Det har vi ju alla. Jag brottas med mina. Det är som att se sitt eget snusk. För rasism och fördomar är snusk. Men det hjälper inte att gömma undan det förstår du.

(Jag vill aldrig avbryta henne. För hon är så klok och reflekterande. Men ibland gör jag det som idag för jag hade bråttom.)

-Berätta om det fantastiska som hände. 
-Du vet att jag rör mig i området och pratar med alla. Det finns en kvinna med nikab som jag mött några ggr förut. Hon har inte sagt nåt eller gjort nåt men jag har varit irriterad för det där med att jag inte ser hennes ansikte. Någon gång när hon har gått förbi så har jag till och med sagt . Du vännen. Varför gömmer du dig? Varför har du stängt in dig? Helt i onödan tycker jag nu efteråt. För vad vet jag om henne egentligen. 
Men jag gått och burit på det där och tänkt en massa. 
Men vet du vad som hände häromdagen? 
-Nej. Berätta. 
-Vi kramades och skrattade hon och jag . 
-Bara så där. 
-Det kan man säga. Jag gick i den smala gången mellan torgen i Husby. Det var mycket folk. Barn som sprang och alla som handlade. Så som det brukar vara i Husby kvällstid. 
Det var lite svårt att komma förbli. Folk småkrockar med varandra. Och så ser jag henne komma från motsatta hållet och tänker: ja det är hon igen. Hon som inte vill prata. Hon som gömt sig bakom nikab 
Vi råkar hamna mittemot varandra, småkrokar lite och ingen av oss kommer vidare. 
Då kollar vi varandra och börjar skratta och krama varandra och skrattar och kramas igen. Vi får kontakt! 
Det var fantastiskt. Jag tänkt på det där sen dess. Tänkt på det och på mina fördomar. För vi har ju alla det, fördomar. Vi måste erkänna och göra upp med det.