Förbjuden sorg

Den här texten skrev jag i Iran. Jag och mamma var vid min systers grav två gånger. Strax innan jag åkte till Sverige var jag på minnesceremoni för en av mammorna som förlorade tre barn under 80-talet i fängelse. Jag tänkt på deras sorg och hur det påverkat deras liv och deras kvarvarande barns liv. 

Jag kommer att fortsätta skriva om det här på olika sätt. Det kan kännas tjatigt och det innebär en viss risk men jag jag har rätt till det som efterlevande tycker jag och för att de inte ska glömmas bort (Hela det området som ni ser på bilderna är gravar. Vissa märkta med småstenar av anhöriga.): 

——-

En sorg som inte får levas ut, som inte riktigt kan nämnas, biter sig fast hos de efterlevande. Sorg är till för att sörjas. Öppet. Sorg måste kunna delas med andra och mötas med tröst. Annars blir det en konstig sorg. Det blir som en ständig klump i halsen som inte låter dig andas. 

För de efterlevande blir det lite som att tiden stannar. Man lever vidare men inte riktigt gått vidare. 

Och de är många i Iran. 

Mina föräldrar är två av dem. De bär på en förbjuden sorg. Sorgen efter deras dotter som dog i fängelse vid 20 års åldern och begravdes i hemlighet i en anonym gravplats för politiska fångar. De har aldrig fått sörja sin dotter så som alla andra får göra. Som föräldrar vägrades dem till och med de mest grundläggande rättigheterna enligt lagen; rätten att få veta hur deras barn dog och var.  

Ingen kropp, ingen rättsläkare, ingen dödsorsak, inget dödsbevis. Hemlig gravplats i stadens utkant, ingen begravningsceremoni, ingen gravsten, ingen offentlig gudstjänst. Bevakning och trakasserier vid gravbesök. 

Hur många barn har du mor? 

Fyra...Nej, tre.

Att ibland inte kunna nämna sitt döda barn. Att tvingas sudda ut sitt barn. 

Att inte kunna prata om sitt döda barn ens inom släkten. 

Såret efter ett förlorat barn läker aldrig på riktigt. 

Men att år efter år smyga med sorgen efter sitt barn som om man bär på en hemsk skuld och inte en tung sorg är som salt på såret. 

Och de skyldiga går fria. 

Det är en mänsklig, juridisk rättighet, även en rättighet enligt sharia att få veta hur ens barn dött och få sörja vid en grav med namn.

سوگى كه  آدمى نتواند عريان بگريدش، عريان بيانش كند دو دستى تا به ابد گلوگاه بازماندگان را ميفشارد. 

سوگ براى سوگواريست. عريان و پر صدا. سوگ را بايستى يتوان با ديگران تقسيم كرد، التيام از ديگران جست. جز اين باشد  ديگر سوگ نيست. غده ايست نفسگير در گلو. زمان به عبارتى براى بازماندگان متوقف ميشود.  زنده ها ميمانند ولى زندگى در انتظار ميماند. 

مادران و پدران خاوران، گورستان بى نام و نشان حوالى تهران از اين دسته هستند. گورستانى كه آرامگاه جوانانيست كه سه دهه پيش بدون محاكمه قانونى به جرم فعاليت و هوادارى از گروه هاى سياسى حان خود را از دست دادند. 

پدر و مادر من دو تن از آن والدينى هستند كه هرگز نتوانسته اند به مانند ديگران سوگوار فرزتداز دست رفته شان باشند. آنها از حقوق ابتدايى قانونى مبنى بر اطلاع از چگونگى مرگ فرزندشان محروم شدند. 

نه جسد، نه پزشك قانونى، نه علت مرگ. قبرستانى پنهان در منطقه صنعتى، نه مراسم ختم در مسجد، نه مراسم تشييع جنازه، نه مراسم دفن، نه سنگ قبر. كنترل و آزار خانواده ها در قبرستان.  

مادر! شما چند بچه دارين؟

چهار تا... نه سه تا. 

اجبار به حذف فرزند از دست رفته خود. 

در مواردى  حتى واهمه و پرهيز از صحبت كردن از فرزند خود در بين خويشاوندان. 

سال ها سپرى ميشوند. سوگ در پستوى خانه نهان ميشود آنچنان كه گوبى گناهيست. در حالى كه گناهكاران آشكارند. 

اطلاع از چگونگى مرگ فرزند و سوگوارى در گورستانى با نام و سنگ حقى انسانى، قانونى و شرعيست.