Jag glömmer årsdagen. Alla årsdagar Varje år. För jag glömmer allt annat också. För det är lägligt, bekvämt. För jag inte har jämt koll på hur iranska månader löper längs de svenska. För jag är här och inte där. För jag ville vara där men jag kunde inte. Och nu vill jag vara varken här eller där. För hon dog och inte jag. För hon dog när hon var 21 och hon kunde varit 57 idag.
Min syster gick på sin grav, över sin grav. Var det lerigt? Var det mörkt? Snubblade hon? Nu ligger hon i sin grav. Det som är kvar av henne finns där. Hon gick på platsen som blev hennes grav.
Den hemliga kyrkogårdar. De Fördömdas. Hon måste ha tagit taxi dit. Inte ensam.
Det var poetens grav hon ville besöka. Poetens grav var vid bortre muren. Poeten och hans kamrater.
- Poeten. Du menar att du inte vet vem jag pratar om? Liten, tanig, gråhårig. Snygg mustasch. Poeten med snygg mustasch. Poeten som brukade besöka ert hem? Poeten?
Poeten var redan död och begraven när förhörsledaren frågade ut mig.
22 steg rakt fram från portens vänstra mur var hennes grav. Hans? Oklar. Vid bortre muren. Hon måste ha gått över sin grav för att komma till poetens. Jag varit där. Jag gjort det.
Hon hade nog inga blommor med sig. Eller kanske en röd ros, gömd under koftan. Eller under chador. Hon hade chador?
Men till poetens bröllop hade hon blombukett med sig. Det var där de tog honom. De stormade poetens bröllop. Han låste in sig i badrummet och rakade av sig den snygga mustaschen.
Men de kände igen honom. Han var fast.
En kula i munnen
En kula i ögat
I isbitarna
I rättsmedicinens kylrum
I frusna lågor lyser blod
En låga i munnen
En låga i ögat
….
Poetens sista dikt.
Poeten ville hylla kommunistiska arbetaren Jahangir som fördes bort under poetens tal i en förstamajdemonstration. Kommunistens blyfyllda kropp återfanns senare i ett kylrum hos rättsmedicinen.
Det blev sista förstamajdemonstrationen.
Det blev poetens sista tal.
Det blev poetens sista dikt.
Och han var först också. På att begravas där. Bland de första Fördömda. Bakom kristnas vackra kyrkogård, bort om bahaiternas välskötta gravar. Var det tomt då där hon låg senare? Vad fanns då 22 steg rakt fram från portens vänstra mur? Idag en stor bit mark fylld med kroppar, inga gravstenar. Då enstaka gravar? Vad tänkte hon på när hon skyndade sig till poetens grav med rosen under koftan? Fanns det vakter? Var hon rädd? Tänkte hon på sin egen död?
Eller tänkte hon kanske bara på nåt alldagligt?
66 dagar efter bröllopet avrättades poeten i Evin-fängelset. Han hette Said Soltanpour.
En vecka efter att min syster flyttades från arresten till Evin-fängelset dödades hon. Hon hette Khatere.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar