Jag vaktade min dotters skola

Tre nätter i rad har jag vaktat min dotters skola i Vårberg. Det är inget konstigt. Man vaktar det man är rädd om, det är som är viktigt för en.

Men jag har varit långt ifrån ensam. Jag har stått där med skolans rektorer, lärare och andra föräldrar.

Kaffekopparna har gått runt och vi har pratat om skolan, kravallerna och vår oro. Vihar spanat efter bilar som passerat och oroat oss för ungdomsgäng som är ute för att härja och nazister som gett sig ut på gatorna.

En natt frågar jag en lärare varför han är här, frivilligt, mitt i natten, långt ifrån Ekerö där han bor.

-Klart jag ska vara här. Det är min arbetsplats och mina barn också.

Jag tar en sväng med bilen för att kolla läget i övriga stadsdelen.

Utanför Ekholmsskolan ser jag tre personer stå i regnet, i skenet av en lyktstolpe.

Ett par andra bilar stannar och ut kliver fler som gör oss sällskap. Det blir kramkalas. Det är skolans lärare Tuva-Stina Lindén och två tjejer, hennes gamla elever, somnattvandrar. De får sällskap av fältare och Lugna Gatan.

- Det var ett gäng unga killar här nyss som försökte vara stöddiga. Men de var okej. De gick vidare, berättar Tuva-Stina.

Någon tycker att man borde låsa in alla som är ute och stökar.

- Inte dalta med dem. Det räcker.

Tjejerna, de gamla eleverna, säger emot.

- Det hjälper inte att bara straffa. Jag vill prata med dem, förstå. Många behöver hjälp, säger en av dem.

Tuva-Stina är arg, både på killarna som bränner bilar och skolor, och på medier.

- De jagar upp stämningen och visar brinnande bilar. Gott. Det är deras jobb. Men varför skriver ingen om hur vår skola fått åtta miljoner mindre i budget i år? Hur det påverkar barnen?

Diskussionen om kravallerna, klyftorna och manskulturen som styr killarna fortsätter. Jag drar till Bredäng för att träffa ungdomar som är ute och håller koll på läget och sedan till mina kamrater utanför vår skola.

Jag går på tjejernas linje. Ingen kan acceptera bränder och stenkastning. Men det räcker inte att bara döma killarna som satt vår stadsdel i brand.

Jag vill inte att mitt barn och hennes kompisar ska uppleva fler skolbränder och kravaller. Därför måste vi förstå orsakerna till dem och försöka lösa dem. Det finns inget bättre sätt att vakta vår stadsdel.