Nu är jag totalt ärlig:
Jag förundras så enormt över denna fantastiska fascination och fixering som finns hos svenska journalister kring Förorten med stort F.
Jag har bott nästan hela tiden, sedan 1985 då jag kom till Sverige i en förort; Sundsvall, Uppsala, Malmö, Stockholm.
Och jag har sedan 2006 jobbat sim journalist i flera förorter i Stockholm.
Ändå (därför?) har jag så svårt att förstå vad de snackar om när de diskuterar journalistik och Förort.
Minerad mark. Djupa fallgropar. Stenar som haglar. Riskprojekt.
"Men hur vi än gör, så gör vi fel"
http://www.dn.se/sthlm/men-hur-vi-an-gor-sa-gor-vi-fel/
http://timbro.se/timbro-medieinstitut/artiklar/dn-journalist-om-husby-journalistiskt-riskprojekt
Och ibland brister det för de i ledarsidorna också. Och de rasar.
"Det är ett jäkla tassande kring svenska förorter, helt enkelt. De behandlas, och sannerligen inte bara av ”Kulturnytt”, som någon sorts heliga lundar som enkom må beträdas och benämnas av rätt sorts överstepräst. Jag tvivlar på att det gynnar människorna som bor där att man inte anses ”representativ” för orten om man har ett jobb att gå till eller en slant på banken."
http://www.dn.se/ledare/signerat/den-heliga-fororten/
Jag gett upp. För det mesta. Jag ler och jag gör mitt jobb. Journalistik i förorten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar